ninjutsu - NinZine 3.0

Seishin 正心

IwatoApril 9, 2013

Bansenshukai poängterar att ninjutsu är den mest effektiva formen av militär strategi. Andra avsnittet i Bansenshukai benämns Shoshin och den avhandlar vikten av uppriktighet, motivation och moralisk styrka Seishin nödvändiga attribut för en ninja. Nedan en översättning i fritt format ur kapitlet om Seishin.

1. Ninjutsu börjar med seishin – “ett uppriktigt hjärta”. Slutet nalkas med list och intriger. Om inte allt har ett ursprung från ett uppriktigt hjärta, kan det aldrig sluta väl, eftersom man då inte kan anpassa sig till den ständiga förändringen i universum.

2. Konfucius sa: om begynnelsen inte är uppriktig, så kan slutet aldrig bli rätt

3. Seishin omfattar idéerna om Jin (mänsklighet), Gi (ärlighet), Chu (lojalitet) och Shin (uppriktighet); utan den kan man aldrig agera hjältemodigt.

4. I Daigaku står det; ”utan hjärta kan vi se men inte ta intryck, höra utan att förstå, äta utan att känna smaken”. Refererande till mänsklighet, ärlighet, lojalitet och uppriktighet: Lärande kan inte utvecklas utan korrekt början, oberoende av hur det slutar.

5. Tomomasa från Tei-riket sa; stora ting kan endast uträttas av visa personer som är uppriktiga Om man inte har viljan att agera uppriktigt, kommer man bort från vägen (tao). Om man agerar rättfärdigt, finner man den sanna lagen. Den som agerade ståndaktigt och höll ut utan att skada oskyldiga, erhöll de vises (seijin [聖人]) andliga dygd (toku [徳]).
Inom krigskonsten innebär detta att en särskild underrättelse operatör (kan [間]), som agerar uppriktigt, kan visa vägen till stora ting.…

Iga ninja

IwatoDecember 28, 2012

From Sida 22 – Iwato 1810 by Iwato

Iga är ett område med staden Ueno som centralpunkt, mellan Kyoto och Stilla havet. Den omges av tvärbranta berg, i form av bergskedjorna Suzuka och Murou.
Bland dessa berg levde från 1000-talet och framåt många bergsasketer (shugenja/yamabushi). Området beboddes naturligtvis även av vanliga bofasta men även av många flyktingar som ansåg sig tvungna att dra sig den politiska osämjan i Kyoto.
Iga-bor beskrevs som oberoende, fria från etablissemangets tryck och ansågs av många vara opportunister.

Under Heian perioden (794 to 1185) tillhörde största delen av Iga-regionen det buddistiska Toudai templet som låg i Nara, men under 1350-talet gjorde invånarna revolt och skapade en egen autonom regim.

Republiken kallades ”Iga soukoku ikki”. Den hade ingen envåldshärskande länsherre utan leddes av de 12 ledande klanerna (av ca 50 klaner totalt) i regionen, som hade var sin röst i styret.
Iga republiken var en meritokrati enligt en konstitution, dvs man kunde t ex bli krigare om man utmärkte sig som fotsoldat.
Krigarna från Iga var skickliga i manöverkrigföring och deltog ibland som legosoldater för andra regimer.

1487 attackerade den nionde shogun av Muromachi – Ashikaga Yoshihisa – den södra provinsen Omi som leddes av Rokakku Takayori. Rokkaku hade Iga och Koga krigare i sin sold. Dessa lyckades stoppa Ashikagas framfart och ända sedan dess har män från Iga och Koga (Iga-mono [伊賀者] och Koga-mono [甲賀者]) varit synonymer för Shinobi mono [忍者], en konstellation av kanji-tecken som på 1800-talet kom att uttalas som Ninja [忍者]. Värt att notera att vid denna tid fanns även Toda-familjen i detta område och Rokakku familjen tidigare kallade sig för Sasaki och är grundare av Gyokushin ryu.

I Ashikaga-klanens krönika Nochi Kagami skrivs att
”Angående Shinobi no mono, så sägs det att de kommer från Iga och Koga och kan fritt ta sig in i fiendeborgar i hemlighet. De såg dolda ting och ansågs vara överlägsna. Strateger kallade dem för kagemono hiki”.

Samma källa beskriver även ett specifikt tillfälle:
”På insidan av Shogun Yoshihisa’s läger vid Magari, befann sig Shinobi vars namn är kända över hela landet.
När Ashikaga angrep Rokkaku Takayori fanns familjen Kawai Aki-no-kami från Iga där och stred på ett förtjänstfullt sätt. Sen dess har män av Iga blivit beundrade. Detta är ursprunget till Iga männens ryktbarhet”.

I Go Kagami skrevs något liknande: “Där fanns trotjänare från familjen Kawai Aki-no-kami från Iga med överlägsna färdigheter i shinobi” och följaktligen blev namnet Iga känt. En annan tradition växte fram i Koga”.

I Ofukei Gunki skrevs det: ”Inom Hataya borgen fanns en fantastisk shinobi vars färdigheter var berömda, och en natt smög han sig in i lägret i det fördolda. Han tog flaggan från Naoe Kanetsugus trotjänare Temmago Zamon och återvände med till borgen och satte upp den högt uppe vid porten”.

Under 1500-talet försökte Daimyon Oda Nobunaga ena japan. Han angrep och utrotade alla autonomier i hela landet.
Iga angreps av honom 1579 och 1581. Den första attacken slogs tillbaka av Iga-krigarna, men Nobunaga återkom med 44 000 man två år senare. (Den totala populationen i Iga på den tiden var knappt 100 000 män, kvinnor och barn).

De Iga-ninja som överlevde massakern anlitades av olika daimyos. Hattori-klanen (som hade fått lära sig ninjutsu av Kumogakure Hoshi, som var kunnig i Iga ryu och Kumogakure ryu) anställdes av Tokugawa Ieyasu.
När Oda Nobunaga mördades fanns Ieyasu i staden Sakai men endast en handfull män till sin förfogande, men eskorterades tillbaka till sin förläning av Iga och Koga krigare.

Senare blev Ieyasu Tokugawa den första Shogun av Edo perioden och många av Iga-mono och Koga-mono blev statstjänstemän.
Ieyasu beordrade Toudou Takatora (f.1556~ d.1630) att ta befälet over Iga-regionen.
Hattori-klanen fick en liten förläning om 3000 koku men ruinerades 1604 ekonomiskt och regeringen tog över deras ninja-operatörer.

Det finns många myter om dessa operatörers status i det japanska samhället. En del kallar dem för ”hinin” – utstötta, medan i andra beskrivningar talar om hemliga sällskap, kontra-kulturer och sekter.

Författaren Stephen Turnbull diskuterar detta i sin ”The Lone Samurai and the Martial Arts”:
”[…] when taken along with an army shinobi were treated as personal attendants serving in an expert occupation. Finally, as the Tokugawa had rules for just about everything in life, it is not surprising to find regulations covering the use of such persons. In 1649, in the bakufu’s laws for military service, only those of 10,000 koku and above were allowed to be accompanied by shinobi when they went to war.”

Detta hänvisar till en uppfattning om shinobi som ett exklusivt vapensystem som endast fick nyttjas av besuttna Daimyos under 1600-talet och framåt. De ingick i Buke – krigarklassen, och deras namn var kända för allmänheten, även om deras metoder inte var det.…

Hattori ryu

IwatoNovember 21, 2012

From Sida 23 – Iwato 1810 by Iwato

Den mest berömda ninja familjen från Iga var utan tvivel Hattori familjen. Kanjitecknen för Hattori [服部 ] går även att läsa som ”fuku-bu”, som kan tolkas som ”beklädnads företag från främmande land”. Kimono är ett annat sätt att uttala tecket [服 ].
Av familjenamnet att döma så är det troligt att Hattori är av en släkt som immigrerade till japan, förmodligen från det kinesiska fastlandet eller den koreanska halvön.
Förutom textil produktion var Hattori familjen även känd som en kringresande teater trupp, inkluderande dans, sång, akrobatik osv.
Under Heian perioden var Hattori även känd för att vara muraji [連] av Iga provinsen, dvs chefer för lokalförsvaret, som kunde bestå av upp till 200 stridande män. En muraji på den tiden var en viktig maktfaktor att räkna med.

Muraji klaner påstod sig vara ättlingar till mytologiska gudar och inkluderades i klaner som Ōtomo (大伴 ), Nakatomi (中臣 ), Mononobe (物部 ) och Inbe (忌部 ).
Hattori familjen ingick i Otomo klanen som påstods ha sitt ursprung i Kina eller Paekche och var en del i den aristokratiska Kuge klassen. Kuge var kejserliga rådgivare och administratörer före shogunatets uppkomst.

Otomo klanens makt sträckte sig från tidig Yamato period (250–710) fram till Sengoku perioden, och spände därmed över 1100 år. Otomo, som betyder ”stor eskort” var en militär klan som ansågs sig vara ättlingar till Amaterasus sonson, som pacifiserade japan. Mellan Yamato och Heian perioden hade Otomo höga militära poster i det kejserliga hovet, som t ex kaptener i livgardet. Vid Kamakura shogunatets grundande 1185 fick medlemmar av Otomo klanen posten som Shugo i Bungo och Buzen provinserna på Kyushu. Shugo är att jämföra med den senare tillkomna titeln Daimyo.
På grund av sin placering på Kyushu var Otomo klanen även djupt involverade i försvaret mot mongolernas invasion försök 1274 och 1281. De hade även en viktig roll vid etableringen av Ashikaga shogunatet på 1330-talet. Otomo krigare slogs på Ashikaga Takauji sidan och stödde honom vid många viktiga slag, inklusive slagat om Sanoyama. Detta stöd ledde naturligtvis att Otomo erhöll många viktiga poster i det nya shogunatet.
Otomo är även kända för att vara bland de första som hade kontakt med européer. Otomo Sorin har t ex träffat jesuit missionären Francis Xavier 1549 och 1552 reste en grupp av sändebud till den portugisiska kolonin Goa i Indien för att skaffa kunskaper som kunde vara till nytta för klanen.
Hattori familjen var alltså en del av denna framsynta och mäktiga klan.

Enligt obekräftade källor så var det den 14:de soke av Iga ryu, som samtidigt var den 1:e soke av Kumogakure ryu som undervisade Hattori familjen i shinobi metoderna, det vi idag kallar för ninjutsu. Hattori familjen var nu uppdelad i tre grenar där var och en var upptagen i Buke-klassen, dvs de var samuraier.

När Oda Nobunaga 1582 anföll den autonoma Iga regionen med 44 000 man, för att rensa den från motståndare till hans idé om en enad japan, så splittrades Hattori familjen även geografiskt.
Kamihattori flydde till Echigo, Shimohattori till Mikawa och erhöll där beskydd under Tokugawa (Matsudaira) klanen, medan Nakahattori flydde till Nakano bergen.
Hattori familjen skulle hädanefter vara Tokugawa trogna.

Den mest berömda ninja i världshistorien är utan tvekan Hanzo Hattori (1541 – 1596). Han omnämns idag mängder av dataspel, manga och samurai dramer. Han fick även rollen som svärdssmed i Tarantinos film ”Kill Bill”.
Hanzo Hattori uppfostrades till krigare från tidig ålder. Vid 16 års ålder utmärkte hans sig vid slaget vid Uzihijo och fick smeknamnet ”Demon Hanzo”.
När Oda Nobunaga mördades 1582 slungades japan in i en osäker tid. Ieyasu Tokugawa befann sig vid den tiden långt ifrån säkra trakter, men kunde ta sig hem till Mikawa med hjälp av Hanzo Hattori och dennes shinobi krigare från både Iga och Koga provinsen.

Idag vet vi inget om hur Hattori’s stridskonst såg ut, men en gissning är naturligtvis att den är tungt baserad på Iga ryu, dvs det vi idag känner till om Togakure ryu och Kumogakure ryu. Det sista med tanke på att det var Iga Heizaemon, grundaren av Kumogakure ryu, som undervisade de tre familjen delarna. Dessutom så vet vi att Otomo klanen förvaltade ”Amatsu Tatara Kishin no Hibumi” rullorna. Det är forntida rullor med militära koncept och metoder som enligt legenden nedtecknades första gången av Kejsare Jinmu, men som förmodligen är dokument med ursprung på den kinesiska kontinenten.

En av portarna till det kejserliga palatset i Tokyo kallas för Hanzo mon, efter Hanzo Hattori.
Om du har vägarna förbi Tokyo, så hittar du dit genom att ta Hanzo-mon tunnelbana till Hanzo-mon station och gå ut genom Exit 3.…

Kukishinden ryu ursprung

IwatoNovember 6, 2012

From Sida 23 – Iwato 1810 by Iwato

Det finns många teorier om ursprunget till den stridskonst vi kallar för Kukishinden ryu Happo Biken och nästan alla har Kuki familjen i en framträdande roll i dess tillkomst. Här en annan teori som lägger Kuki familjen i skymundan och lyfter fram en känd klan i den japanska förhistorian; Otomo klanen. Det tidigaste omnämnandet av Otomo förekommer i Nihongi krönikan från år 602, där det bland annats skrevs att; ”På vintern, i den tionde månaden, anlände munken Kwanryo från Paekche. Han presenterade böcker om hur man skapar kalendrar, avhandlingar om astronomi och geografi och avhandlingar om konsten att gömma sig bakom en sköld [tonko遁甲] för hovet. Tre-fyra elever valdes ut för att gå i lära hos Kwanryo. Tamafuru, släkt med Yago lärde sig att skapa kalendrar. Koso, ledare för Otomo, studerade astronomi och tonko. Alla studerade tills de förstod allting.” Tonko har en viktig plats inom japansk stridskonst. De två dokumenterat äldsta skolorna – Nen ryu och Tenshinsho-den Katori Shinto ryu – har avsnitt i sin mokuroku om detta. Det finns även en avhandling, skriven av en okänd ”Iga-no-mono”, benämnd ”Hachimon tonko [八門遁甲] som handlar om detta. Även Bansenshukai, en berömd encyklopedi om ninjutsu från 1600-talet omnämner ”tonko”. Men framför allt känner vi igen begreppet från Togakure ryu. Otomo klanens makt sträckte sig från tidig Yamato period (250–710) fram till Sengoku perioden, och spände därmed över 1100 år. Otomo, som betyder ”stor eskort”, var en militär klan som ansågs sig vara ättlingar till Amaterasus sonson, som pacificerade japan. Mellan Yamato och Heian perioden hade Otomo höga militära poster i det kejserliga hovet, som t ex kaptener i livgardet. Livgardet vid denna tid ansågs vara en elit förband med skickliga och erfarna krigare. De var också en del i den aristokratiska Kuge klassen. Kuge var kejserliga rådgivare och administratörer före shogunatets uppkomst. Vid Kamakura shogunatets grundande 1185 fick medlemmar av Otomo klanen posten som Shugo i Bungo och Buzen provinserna på Dazaifu (nuvarande Kyushu). Shugo är att jämföra med den senare tillkomna titeln daimyo. På grund av sin placering på Dazaifu var Otomo klanen även djupt involverade i försvaret mot mongolernas invasion försök 1274 och 1281. De hade även en viktig roll vid etableringen av Ashikaga shogunatet på 1330-talet. Otomo krigare slogs på Ashikaga sidan och stödde honom vid många viktiga slag, inklusive slagat om Sanoyama. Detta stöd ledde naturligtvis att Otomo erhöll många viktiga poster i det nya shogunatet. Otomo är även kända för att vara bland de första som hade kontakt med européer. Otomo Sorin har t ex träffat jesuit missionären Francis Xavier 1549 och 1552 reste med i en grupp av sändebud till den portugisiska kolonin Goa i Indien för att skaffa kunskaper som kunde vara till nytta för klanen. De samlade sina kunskaper i vad som tidigt kom att kalla för Otomo ryu. Det var en ryuha med direkt koppling till Otomo Furumaro. Otomo ryu är källan till både Shinden Fudo ryu, Hontai Kishin Chosui ryu Kukishinden och Houten ryu, och har en koppling även till Koto ryu’s förhistoria. Ursprunget till innehållet till denna skola sägs vara Otomo familjens Amatsutatara Kishin no maki. På sidan 139 i 1978 års version av Bugei Ryuha Daijiten sägs att Otomo ryu var den skola som Furumaros efterlevande har studerat och fört vidare. Kishin dokumentet förvaltades av Izumo familjen som bodde i Nawa-sho där Nawa Shinzaburo Motonaga och Izumo Kanja Yoshiteru grundade då en skola som kom att kallas för Kishin Chosui ryu. Denna ryuha överfördes via Motonaga till Ohkuni Onisanta/Onigenta Kiyosumi. Otomo Furumaro (äka Komaro) är en känd person i de japanska historieböckerna. Det är bekräftat att han reste till Kina 752, som medlem i en 450 man stark eskort för ett sändebud från Japan. Han återvände år 754 som eskort till Ganjin Wajo (kin: Jianzhen), som var den munk i den buddistiska Tiantai, och som dessutom delvis bodde hos Otomo klanen. Enligt vissa källor lärde sig Furumaro kinesisk kenpo under sin vistelse i Kina. Andra källor säger att kunskaperna kom direkt från Ganjin, men det är nog mer sannolikt att det i så fall var någon av hans 21 kinesiska elever, en livvakt eller betjänt, som är källan, eftersom Ganjin var blind. Det är sannolikt att Furumaro kombinerade kunskaper från Amatsu Tatara Kishin no Hibumi med de kunskaper ha erhållit genom sina kontakter med Kina. Namnet Kishin återkommer senare i både Kishin Chosui ryu, Kukishinden och har inget direkt med Kuki/Kukami familjens Kukishin ryu att göra, enligt Takamatsu sensei i ett brev 1954 till Ueno Takashi (mer om det längre ner). Otomo klanen är inblandad även i förhistoria till Koto ryu. Man vet inte exakt hur Koto ryu grundades, men man tror att det japanska ursprunget går att finna hos en kinesisk militär med namnet Ikai Chan Basho eller Cho Gyokko. Efter Tang-dynastins kollaps flydde många hovmän till den koreanska halvön och de japanska öarna för asyl. Enligt muntlig tradition kom Chan Basho till Japan via Korea och fann en fristad i den avlägsna Iga regionen och där blev han presenterad för Otomo klanen. Enligt legenden undervisade Chan Basho delar av Otomo klanen i en unik form av stridsteknik. Det är skrivet att Chan Basho var kunnig i hicho jutsu, koppo jutsu, senban nage mm. Hans koppojutsu sägs vara förgrunden till det som flera hundra år senare kom att kallas för Koto ryu koppojutsu. Otomo nämns även i det dokument där ordet ”shinobi” [志能備- (med manyogana tecken)] användes för första gången, då det omnämns i en dikt av Heguri Uji no Iratsuke skriven till Otomo no Yakamochi (718 – 785). Den mest kända ninja familjen genom tiderna – Hattori – var en del av Otomo klanen. Under Heian perioden var Hattori även känd för att vara muraji [連] av Iga provinsen, dvs chefer för lokalförsvaret, som kunde bestå av upp till 200 stridande män. En muraji på den tiden var en viktig maktfaktor att räkna med. Hattori familjen påstods ha sitt ursprung i Kina eller Paekche. Ordet ”Kishin” härrör, som tidigare omnämnt, från Otomo familjens Amatsu Tatara Hibun densho och inte på den densho som Kuki familjen har i sin ägo. Takamatsu sensei har skrivit i ett brev 1954, att Yakushimaru Takasada, som var känd för sin skicklighet i bojutsu, och grundaren av Tenshin Hyoho Kukishin ryu, troddes vara medlem i Kuki familjen eftersom skolans namn innehöll ordet ”Kuki” – men det är inte korrekt. Denna ryu var benämnd Kukishin ryu på grund av Kishin Shiho-den no maki. Shiho-den bestod av nio (jap: ku [九]) kapitel med krigiska färdigheter, som gjorde utövaren uppfylld av ”demon anden”, och fick därav namnet Kukishin ryu (nio demon andars skola). Enligt Takamatsu sensei så tog Nawa Shinsaburo Motonaga (också känd ur Nihongi krönikan) Kishin rullorna till Koya berget, där han trädde in i Hosho-an templet, och studerade och bemästrade både stridskonst och litteratur. Senare undervisade han Ohkuni Onitota Otsumaro och en Shingon präst från Kumano med namnet Yakushimaru Kurando. Yakushimaru döpte sin art till Kukishin ryu och Ohkuni Onitota Otsumaro kallade sin för Kishin-den Chosui no jutsu. Även Jinkyo ryu fick sannolikt sitt ursprung här (senare införlivad i Mugai ryu). Kishin dokumentet förvaltades under tid av Izumo familjen, som också ingick i Otomo klanen, och som bodde i Nawa-sho där Nawa Shinzaburo Motonaga och Izumo Kanja Yoshiteru grundade då en skola som kom att kallas för Kishin Chosui ryu. Denna ryuha överfördes via Motonaga till Ohkuni Onisanta Kiyosumi. Enligt samma brev så lärde sig Yakushimaru Kurando bojutsu ur Kishin Chosui ryu (av Ohkuni familjen) och skall då ha skapat en skola med namnet Hontai Kishin Kukishin ryu. Denne Yakushimaru fick senare namnet Kuki av kejsare Godaigo, enligt sägnen pga att han svingade sin stav som ”nio demoner”. Bujinkans Kukishinden Happo Bikenjutsu är innehållsmässigt identiskt med Kishin Chosui ryu och har ingen direkt koppling till Kuki familjens ryuha förutom det förvillande lika namnet som härstammar från Kishin dokumenten. Den indirekta kopplingen är dock bojutsu delen (inkl hanbojutsu) och Takamatsu sensei, som hjälpte Kuki familjen att renovera Kukishin ryu’s mokuroku. En annan koppling är att Hatsumi sensei fick menkyo av Kuki Takaharu i Kukishin ryu bujutsu, ett diplom som även är undertecknad av Takamatsu Toshitsugu. Varför Kishin Chosui ryu bytte namn till Kukishinden har jag för närvarande ingen kunskap om, men Takamatsu var den 38:de Soke i den skolan och han infogade och överlämnade den till Hatsumi sensei under namnet Kukishinden Happo Biken, där denne är den 28:de Soke.…

Path to the Heart of the Flower (III)

Shawn GraySeptember 18, 2012

From The Magick & The Mundane » Bujinkan by Shawn Gray

In Part I and II of this adventure, I wrote about how I made my way to Japan in 1990 to teach English, pursue Karate training, and look for ninja grandmaster Masaaki Hatsumi. I had arrived in Japan in early August, and now, finally, in October, after getting settled into my apartment, teaching schedule, and Karate training, it was time to set off in search of the ninja master.

Getting information about ninja masters wasn’t as easy in 1990 as it is today. There was no Internet, at least not as we know it now. I remember writing letters home that would take a week to ten days to get from Japan to Canada, and a ten-minute phone conversation to connect with family cost me $100. The only information I had to base my search on was contained in two books on the ninja that I had brought with me to Japan. Both of these books were authored by the same American student of the grandmaster, and both of them pointed to the Iga region as the home of the ninja clans. Eager to meet Hatsumi Sensei for myself, I made plans to visit the area, the city of Iga–Ueno, located in present-day Mie Prefecture.

To plan the trip from Hiroshima to Iga–Ueno, which took around 6 hours at the time (I assume travel times have shortened in the time since), I went to the tourist information centre in Peace Park in central Hiroshima, about 200 metres from where the atomic bomb was dropped in 1945. (I had lived across the street from this location the first month I was in Japan, before relocating to the suburbs, and had been able to see ground zero out my kitchen window.) While the lovely ladies at the desk looked up train connection options, I watched televised footage of the carnage that was going on in Kuwait at the time. Saddam had torched the Kuwaiti oilfields, prompting George Bush Sr. to order the invasion that would drive him back to Baghdad.

Train information and tickets in hand, I was finally ready to make the trip. It was only a weekend trip, two days and one night, so I packed light, but made sure to take my two ninja books with me for reference. I got as early a start as possible, and made it to Iga–Ueno station early on the Saturday afternoon, images of the mystical ninja floating in my teenage head. Exiting the station, the reputation of the city as the home of the legendary shadow warriors was immediately apparent.

Iga-Ueno Station – October 1990

I couldn’t bring myself to pose behind the mask. I was looking for the real deal, not a propped up wooden cut-out for tourist photos.

From the station, I made my way to the ryokan inn where I would be spending the night, checked-in, and then excitedly made my way to the ninja museum, where I was sure to find the next clue in my search for Hatsumi Sensei. The ninja exhibit was fascinating, complete with purple-clad kunoichi female ninja agents, a creaking nightingale floor, hidden compartments, and trap doors. But I was really after information about the living master himself.

Proceeding into the museum proper, I slowly made my way past the many exotic artefacts, pausing to inspect them, unable to decipher the Japanese descriptions. Approaching one glass display case, I stopped in my tracks – I had seen something that I recognized. Underneath the glass was a partially unfurled makimono scroll. I had seen this very scroll before – there was a photo of it in one of the books I had brought with me! I excitedly ripped open my pack and quickly leafed through the book until I found the corresponding image. There was no mistake – the photo in the book was of exactly the same object I was looking at, as if I had taken it myself only moments before. This was a valuable clue in my search – it provided a link between what I had read about the ninja warriors and the exact place where I was physically standing in that moment. Surely a meeting with Hatsumi Sensei himself was only moments away!

I flagged down one of the few staff floating about the place, and in my awkward Japanese asked about Hatsumi Sensei. Her response was a blank expression. Hatsumi Sensei? Bujinkan? Another blank look. When I persisted, she wandered off to find a more senior person who might know more, and soon returned with an elderly gentleman. Between my dreadful Japanese and his attempts at English, he made it known in no uncertain terms that he knew nothing of the whereabouts of Hatsumi Sensei or of anything regarding the Bujinkan organization. I couldn’t believe my ears. I had come all this way to find him. And the photo in my book was proof that I was on the right track! How could the staff not know anything? I tried again to get more information from them, but they simply shrugged, and as the afternoon waned, I left the museum, crestfallen.

On the way back to the ryokan, I tried to make sense of what had happened. I was obviously at the right place – the photo in my book was proof of that. There could really be only one explanation. The staff had lied. There must have been some invisible, unspoken test that I had unknowingly failed and, having been deemed unfit for acceptance into ninja training, I had been sent away empty-handed. From what I had read of the elusive ninja in the books by the American student (who, by his own account, had managed to gain acceptance into the clan himself), it was likely that they were watching me right now, monitoring my movements. Maybe the ryokan staff themselves were also in the employ of the clan. Perhaps if I conducted myself well, someone would appear and tell me that I had passed the test after all. These were the thoughts of a 19-yr old from a small Canadian country town, brought up on fantastical ninja books and then transported into the mystical homeland of the ninja warriors, only to be denied in the end.

No ninja appeared at the ryokan that night. Or the next morning. There was little else to do but have a look around Iga–Ueno, including the castle. Photos were not allowed inside, but I did take a picture of an old palanquin from the doorway. This would have been carried on the shoulders of two retainers, the person of importance, such as a regional feudal daimyo lord, seated in the red box-like structure in the middle. I also got a shot out across one of the tiled roofs – tiled roofs are very exotic – and one of the castle moat, which conveys the mystique that I had come to associate with the image of the ninja through the books I had read.

The day was passing and it was time to return to Hiroshima. No ninja having appeared, it was with a heavy sigh that I boarded the train and watched the misty mountains of Iga pass slowly out of sight.

I may have waited just a bit too long for the ninja to appear – I missed my connecting train in Kyoto. It was already late at night by this time. It was dark and the temples were closed. The only thing I found open was a portable ramen noodle stand close to the station. I had a bowl of hot noodles to console myself and, as I had little extra money, curled up to sleep on the concrete sidewalk in front of Kyoto station, using my pack as a pillow. It seemed an appropriate finalè to the ill-fated trip. I caught the first train back to Hiroshima the following morning and just managed to make it to my first English class on time. It would be another four-and-a-half years before I finally caught up with the legendary ninja master…

Recent Posts

Most Used Categories

Tag: ninjutsu

Seishin 正心

Iga ninja

Hattori ryu

Kukishinden ryu ursprung

Path to the Heart of the Flower (III)