From Sida 32 – Iwato 1810 by Iwato
Ninjutsu är en svårdefinierad form av stridskonst och livskonst som få personer har kunskap om, men som väldigt många har åsikter om, framför allt på grund av alla ”theatrical combat” filmer från Hollywood och Hong Kong.
Ur en historisk synvinkel, dvs sedan kring 1500-talets slut, har man kunna skönja två former av ninjutsu som stridskonst; Yo-ninjutsu och In-ninjutsu. Yo är den japanska termen för det kinesiska begreppet yang och In är lika med yin.
Syftet med yo-ninjutsu var att utveckla metoder för särskild informations inhämtning, dvs spionage och underrättelsetjänst. Det var ofta personer som genom sitt yrke hade möjlighet att resa runt om i Japan utan att väcka misstanke, t ex pilgrims munkar, medicinförsäljare, gatuartister osv. Dvs det här var personer som rekryterades till att bli spioner och kallades därför även för ”kanja” – det japanska ordet för spioner. För att bli en en underrättelse operatör krävdes att man hade särskild förmåga att smälta in i alla sammanhang.
In-ninjutsu var inriktade på aktiva åtgärder och särskilda diversiva operationer mot direkt stridsavgörande mål. Operatörerna kallades för ninja, (men som även kunde ha andra namn), var särskilt utbildade i infiltrations och exfiltrations tekniker, mörkerstrid och närstrid, sabotage, psykologi, strategi, taktik etc.
För att kunna utöva allt detta var de tvungna att besitta en övergripande kroppsfärdighet, i taijutsu med ”nin” postulat – ninpo taijutsu, en form av ”stealth fighting” baserat på konceptet om ”säker seger – hissho”.
Detta ”nin”, [忍] (eller ”shinobi” som det också kan uttalas), är kvintessensen i den över 2300 år gamla boken ”Om krigskonsten” skriven av Sun Tzu och dess övergripande axiom – ”all krigföring baseras på vilseledning”, och som i sin tur är baserad på ännu äldre taoistiska texter och tankegångar.
Krigslister har i alla tider varit beundrade och fruktade. Många berömda segrar i krigshistorien bygger på vilseledning eller någon form av överraskning. Vilseledning har dock fått mer utrymme i krigshistorien än i verkligheten. Det är en elegant metod när den lyckas, men för att vilseleda någon måste t ex en japansk krigsherre, ha klara underrättelser om situationen och det var därför han använde sig av specialister i form av ninja [忍者] – ”nin-operatörer”.
Ninjutsu ingick som en esoterisk del i de flesta krigföringsmetoder (gunpo) och -akademier (gunpo ryu) som dåtidens krigsherrar ägnade sig åt. Enligt lag, författad av Tokugawa regimen, var det dock endast daimyo med en årlig inkomst på över 10 000 koku som fick anställa ninja och använda ninjutsu.
En katalog över historiska stridskonstskolor i japan – Bugei Ryuha Daijiten – har dokumenterat 118 ninjutsu skolor, varav de allra flesta har dött ut, eftersom det inte kunde hantera freden under Togukawa perioden.
