From Sida 2 – Iwato 1810 by Iwato
Den budo-kultur, så som vi känner till den idag, är ett relativt nytt påfund. Historiskt sett var grundläggande militär utbildnings en familjetradition, s.k. kaden 家伝, som senare blev till ryu 流 (skola, stil) när man även började ta in även utomstående elever. I grunden var en kaden/ryu en militant organisation och hade endast intresse av att öka medlemmarnas stridsförmåga och därför relativt brutal men utan ekonomiska intressen.
Träningen och utbildningen inom dessa var en blandning av övningar med olika former vapen, taktik och vilseledning. När Ieyasu Togukawa tog makten och Edo-perioden (1603 – 1868) inträdde så försvann sakteliga det praktiska behovet av stridskonst som utövades på slagfält. När man inte krigade längre, och många samurajer inte längre hade en lön från en krigshär, så var många av dem tvungna att sadla om, vanligtvis till administratörer hos någon länsherre.
De samurajer som hade kunskap och förmåga öppnade skolor där de saluförde sina kunskaper och färdigheter under olika benämningar inom självförsvar. Under Edo-periodens långa fred blev köpmän och hantverkare en ekonomisk maktfaktor i samhället, samtidigt som de även blev utsatta för rån, och var därför intresserade av att lära sig självförsvar.
Dessa nya skolor som öppnades upp för marknadskrafter, förändrades naturligtvis också på grund av det. Man införde flera nivåer för certifiering: kirigami – mokuroku – menkyo – menkyo kaiden mm, eller shoden – chuden – okuden – gokui – kaiden osv. Kombinationer av de två metoderna förekom också. Allt detta för att betalande elever skulle stanna kvar i skolan så länge som möjligt. Träningsavgifterna var moderata men det kunde vara dyrt att få certifikat från en sådan skola och bidrog därför till lärarens lön och överlevnad.
Innan Edo-perioden hade de gamla familjetraditionerna sällan dokument och läromaterial, som t ex densho, eftersom all kunskapsöverföring förr skedde muntligt inom familjen. Inte heller hade man certifikat eller diplom att sälja.
Togukawa regeringen förbjöd till en början tävlingar mellan dessa skolor men 1791 blev tillåten igen att anordna sådant och det resulterade i ett större intresse för jujutsu.
En annan stor pedagogisk skillnad var att de nya skolorna fokuserade på kamp man-mot-man (eftersom det var så matcher och dueller avgjordes) medan de gamla familjeskolorna alltid utgick från att fienden, förutom att vara beväpnad, även kom i flertal (man kallade detta för hyakunin dori – att hantera hundra motståndare). Under hela 1800-talet förekom vilda matcher, varav flera slutade med allvarliga skador. År 1868 skedde en stor omvälvning i Japan. Samurajernas makt försvann och Japan skulle omvandlas till ett modernt samhälle av västerländskt snitt. Därav att även många jujutsu stilar behövde moderniseras.
Den som har påverkat den nutida budo-kulturen mest är Jigoro Kano, som skapade kampsporten judo ur gamla jujutsu stilar som på hans tid hade fått dåligt rykte och även var hemvist för många nationalistiska rörelser. Han var även chef på det japanska utbildningsministeriet och såg till att judo och kendo inkluderas år 1911 i det japanska skolsystemet.
Enligt Ellis Amdur ”så fördes under 1870-talet språk, religion och utbildning in under den nya [japanska] regeringens kontroll och nya allmänna skolsystemet blev en stor propagandamaskin för deras politik”. En del i detta förhållningssätt innefattade att eleverna skulle undervisas i kampsporter. Det var regeringens ståndpunkt att kampsportsundervisning skulle leda till friskare elever som skulle göra dem bättre medborgare. Dessutom skulle sådan träning ingjuta i dem en kampanda som gör dem idealiska för militärtjänstgöring (detta skedde under en period då Japan var inblandad i många krig och militära konflikter).
Jigoro Kano införde bruket av vita dräkter och bälten, innan dess tränade man i sina vardagskläder. Ursprungligen användes t ex bara två färger på bälte; vit och svart, men eventuellt kunde barn och ungdomar som tränat ett tag få använda grönt bälte också. Än idag finns det judo-klubbar i Japan som håller sig till dessa tre färger. Fler färgade bälten börjades använda i London 1926–30 och sedan dess har det systemet spritt sig över hela världen. Innan dräkternas tillkomst tränade man vanligtvis i jackor utan ärmar, men med hans nya dräkt, som hade långa ärmar, kunde man kasta motståndaren på helt nya sätt och därför tog man även bort möjligheten att sparka eller slå ur tävlingarna. Den vita färgen till dräkterna tog man från Shinto som var regeringens val av nationell religion.
En annan person som har påverkat nutida budo-kultur var Gichin Funakoshi, som importerade karate på 1920-talet till Japan från Okinawa. Men han i sin tur var också kraftigt påverkad av tidens nationalistiska stämningar och sin vän Jigoro Kano.
Karate på Okinawa lärdes ursprungligen ut på ett informellt sätt. Elever tilldelades tokui kata (individuellt anpassade övningar) efter instruktörens gottfinnande. Gradsystem fanns inte, så därför fanns det heller inga fastställda kriterier för avancemang. Eleverna var antingen sempai (senior) eller kohai (junior). Ingen träningsdräkt användes och inga tävlingar förekom. Karate kallades på den tiden för di (hand, skicklighet), bu (kamp), eller tode (kinesisk hand).
Tode skrev som 唐手 (som även går att uttala som karate) och kan översättas till ”kinesisk hand” eller mer ordagrant till ”Tang-hand”, som syftar på den kinesiska dynastin mellan åren 618 och 907. Det var först 1936 som man beslöt att ändra till karate 空手 som betyder ”tom hand” på grund av politiska påtryckningar från omgivningen. Det var en anpassning till Japans fientlighet och förakt av allt kinesiskt som rådde vid den tiden. Utan den förändringen hade karate inte kunna bli så stor som den är idag i Japan.
Den Okinawanska formlösheten var främmande för den japanska kulturen. Japansk kampsport var uppbyggd kring ryu-traditionen som spreds av Dainippon Butokukai (det japanska budo-förbundet). En ryu innehöll en historisk kontinuitet, metodologisk överföring och pedagogisk stil, något som både judo och kendo hade anammat.
Funakoshi var ganska medveten om judo- och kendosportkulturen som hans japanska studenter hade vuxit upp med, och deras önskemål om tävlingar som han inkluderade i karaten. Från judo tog han gradsystemet med färgade bälten (vitt, brunt och svart) och dan-grader till de med svarta bälten, såväl som den vita dräkten. Innan dräkter hade karate utövare i Okinawa helt enkelt sina vardagskläder. I många fall övade de i inget annat än sina underkläder på grund av den tryckande värmen och fuktigheten på den tropiska ön. Dräktens betydelse var av högst symbolisk karaktär, i att det är ”ett tecken på individuell identifikation med gruppen”.
Dan-graderna skulle enligt Funakoshi enbart tilldelas elever och var på den tiden bara 5 till antalet. Instruktörerna var uppdelade i tre kategorier renshi (lägre kategori), och kyoshi och hanshi (högre kategori). För Funakoshi var grader något som han ansåg vara meningsfullt eftersom det var lättare för lärare att organisera träningen för stora grupper på det sättet. Bältet markerade den nivå eleven hade nått, och läraren organiserade träningspass efter deras kunskap.
Idag finns det bälten i alla regnbågens färger, men finns det inte många logiska motiveringar för att ha dem. Skälen är främst av kommersiell karaktär, eftersom varje grad kostar, och ju fler bälten (läs; färger) det finns desto fler inkomstbringande graderingar behövs. Bortsett från det, så utövas många budo-former idag mest av barn, och de gillar olika bälten och gör dem glada, så det är nog den bästa anledningen till bältessystemet idag.
Kanske ingen annan då vid den tidpunkten förstod vikten av sambandet mellan uniform, gruppidentitet och fysisk ansträngning bättre än Yabu Kentsu. Han var en före detta officer i den japanska armén, och introducerade många procedurer som fortfarande praktiseras i karateskolor över hela världen. Innovationer som t ex att buga när de kommer in i träningshallen, ställa upp eleverna i ordningsföljd rang, sittande meditation (en buddhistisk praxis), sekvenserad träning, svar till instruktör med högljudd bekräftelse (oss!), avslutande ceremoni med formalia liknande öppningsceremonin osv är något som han införde.
Många av dessa procedurer kom även att implementeras i judo och kendo-träning och återspeglar en blandning av tysk/preussisk militarism och kadaver disciplin integrerad med japansk neokonfucianism, nationalistisk ”Yamato damashii” och fysisk kultur som var populärt då.
Dessa procedurer fanns dock inte i det gamla Japan, Kina eller i Okinawa tidigare. Bugandets ritual och recitationen av dojo kun (föreskrifterna som normalt reciteras i slutet av ett träningspass) var nyckelmarkörer för ett ritualiserat beteende som tjänade till att skapa hierarkier i dojon.
Dessa ”nya” ritualer och metoder signalerar ett distinkt skifte från budo som utövades förr i Japan och på Okinawa, som beskrivits tidigare, och markerar början på vad som idag anses vara ”japansk budo”.…
Read More