From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato
Min gode vän Ingvar Hulterström och jag har i många år diskuterat lärande, träning, tekniker mm. Ingvar är psykolog och har varit med sedan tidigt 80-tal och har många intressanta idéer och åsikter om vad som är essensen i budo i allmänhet och Bujinkan i synnerhet. Nu är det dags att börja sammanfatta de tidigare inläggen.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].
…
Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström
Nu tror jag att jag har tillräckligt med teori, även om den är enormt komprimerad, för att börja kunna knyta ihop de olika trådarna i denna lilla essä.
Det är ju en del olika begrepp jag tagit upp och jag tror att de redan nu kan ses som, så att säga, tillhöra samma system. Men jag startar med att rekapitulera dessa begrepp.
Det startade ju egentligen med frågan kring individen kontra gruppen, här i en Bujinkan-kontext, där individen är instruktören, och frågan då handlar om instruktörens roll i gruppen. Här kom snabbt skillnaden mellan deterministiska- och komplexa dynamiska system in, och jag kopplade det här till en vetenskaplig frågeställning (en fråga man kan fundera över här: går det att göra vetenskapliga studier på Bujinkan? I så fall hur?) kring kvalitet kontra kvantitet. Jag kopplade sedan detta till organisationer och vanliga organisationsmodeller som ju mycket ofta (eller i princip alltid) är baserade på deterministiska system.
Problemet är bara att lärande sällan är något som eftersträvas i denna typ av organisationer. Lärande, eller självorganisation, är däremot själva grunden för komplexa dynamiska system. Det är stor skillnad mellan instruktörens roll i deterministiskt influerade organisationer jämfört med en organisation som istället är baserad på komplexa dynamiska system. I de deterministiska organisationerna är ju kausaliteten linjär, flödar nedåt från chefen, varför chefen ofta har stora problem med sitt informationsinflöde.
Uttryckt i en budo-kontext: den högst graderade instruktören har ofta stora problem att själv kunna träna, att själv kunna ta in ny information på ett sådant sätt att han eller hon, som system, kan ändra sin organisationsgrad.
I en deterministisk organisation är ju chefens position starkt kopplad till makt och status, varför de underlydande (smaka på det ordet) mycket ofta, av rädsla för t.ex. repressalier, undviker att ge information som chefen egentligen hade haft stor nytta av, både för sitt eget lärande, och för olika beslutsprocesser.
I ett komplext dynamiskt system finns det ingen privilegierad position, det går inte att säga att någon del i systemet är viktigare än någon annan del. Systemet måste, för att kunna fungera, ha en reglerande funktion, men det är inte nödvändigt att denna funktion finns i instruktören hela tiden. Detta innebär att instruktören, på samma sätt som andra delar av systemet, kommer kunna förändra sin organisationsgrad i förhållande till hela det system han eller hon ingår i.
Vi kom sedan in på begreppet struktur. Detta begrepp, om det skall förstås korrekt, är ju starkt kopplat till symboliska system, det är bara i symboliska system begreppet struktur blir meningsfullt eftersom det, av de tre tecken-typerna, bara är symbolen som får sin innebörd genom att vara del av en symbolisk struktur. Detta förde oss in på det stora området språk, med en ganska så lång diskussion kring hur språk fungerar som symboliskt system och hur fullständigt fundamentalt detta är för människans symboliska tänkande.
Denna diskussion kring det symboliska tänkandet förde oss sedan vidare till hur fundamental symbolen och det symboliska tänkandet är för kreativitet, och hur leken på många sätt är en mycket bra modell för en pedagogik som möjliggör utvecklingen av symboliskt tänkande och kreativitet.
Ett mycket bra exempel på detta är en artikel jag läste några år sedan. Den beskrev ett experiment där man testade två pedagogiska modeller och undersökte vilken av dem som gav upphov till mest kreativitet hos barnen. Tyvärr kan jag just nu inte referera till artikeln eftersom jag inte, när jag skriver det här, kan hitta den, men jag använder mig av den ändå.
Upplägget var följande. Man hade grupper av barn i ungefär 4-5 års ålder. I hälften av grupperna kom läraren in med en ny leksak. Hon eller han instruerade sedan barnen i en del av leksakens olika funktioner på ett sätt som stämmer med deterministiska organisationer och chefens roll i sådana. Barnen fick leksaken, läraren gick ur rummet, och man undersökte sedan hur många ytterligare funktioner hos leksaken barnen upptäckte själva. I den andra hälften av barngrupperna kom läraren istället in i rummet med leksaken i handen utan att egentligen dra någon direkt uppmärksamhet till den. Efter en liten stund ”råkade” hon, med lite förvåning, upptäcka leksaken, och ”råkade” trycka på en knapp på den varpå något intressant hände. Hon sade då något som ”Oj, vad var det som hände där”. Barnen fick sedan leksaken på samma sätt som i de första grupperna och återigen undersökte man hur många nya funktioner barnen själv upptäckte. Resultatet blev att barnen i de andra grupperna, med stor signifikans, själva upptäckte klart fler nya funktioner hos leksaken.
Det här är alltså ett exempel på hur läraren, genom att undvika det deterministiska tänkandet och istället använda ett tänkande som hämtar sina idéer från komplexa dynamiska system, möjliggör klart större kreativitet hos barn.
Så här i slutet när det nu är dags att knyta ihop de olika trådarna går det att säga att vad jag egentligen har gjort i denna text är att bygga ett symboliskt system som innehåller ett antal begrepp som, på samma sätt som för alla symboliska system, går att traversera på ett antal olika sätt.
I det konkreta är ju språket linjärt, även om det symboliska system som ligger bakom språket inte är det. Detta kan lätt skapa illusionen att språket även i sin grund är linjärt, att vi producerar språk på samma sätt ett deterministiskt system skulle producera språk, d.v.s. genom enorma mängder listor. Detta var det stora misstag man i början gjorde när man försökte få datorer att producera och förstå naturliga språk, vilket misslyckades på ett spektakulärt sätt. Det som däremot visade sig fungera var när man istället började använda sig av idéer från komplexa dynamiska system, d.v.s. neuralnät och liknande.
Jag menar ju att Bujinkans Kihon, på samma sätt som språk, är ett symboliskt system, inte ett deterministiskt system. Då behöver ju den pedagogik man använder sig av naturligtvis utgå ifrån komplexa dynamiska system, och också söka optimera det sätt att lära sig som underlättar tillägnandet av Bujinkans Kihon som ett symboliskt system.
[mer om hur man gör det i nästa artikel]…
Read More
