From Sida 25 – Iwato 1810 by Iwato
Det finns två kanjitecken för begreppet kata inom stridskonsten, det ena tolkas som form [型] och det andra struktur [形], dvs det som finns i formen. Båda dessa innehåller ett tecken för ”att efterlikna verkligheten” [幵], dvs kata har alltid haft syftet av ”reality based” träning.
Det finns ytterligare ett tredje tecken, [方], som uttalas som kata och betyder riktning eller inriktning, och som ibland kan användas som ett besläktat ord.
De allra tidigaste stridskonsterna, sk kallade ka-den (familjetraditioner), de som skapades före Edo perioden (1603 – 1868) hade ursprungligen inga kata. Dessa uppkom först senare under 1600-talet.
I de äldsta makimono man känner till, för kenjutsu, jujutsu, yari etc, användes inte ordet kata överhuvudtaget. De ord som användes var ”uchi tachi ” och ”shi dachi ”. I ett av våra ursprungsdokument, Kyussho ratsugi, som ingår i Amatsu Tatara samlingen av krönikor och beskrivs endast själva principerna och koncepten, dvs vad man skall göra. Svaret på frågan hur principerna omsattes i praktiken överfördes som kuden, muntligt från lärare till elev. Det är lite som att läsa Sun Tzu eller Sanryaku, idéerna presenteras, men inte hur de kan användas i enskilda situationer. Vi har flera hundra kata totalt i våra skolor, men de är helt värdelösa om man inte har fått lära sig de kuden som hör till dem.
Den form av kata som används inom t ex karate och liknande moderna kampsporter, kom till långt senare, först under 1800-talets slut. Då var syftet att undervisa stort antal elever nya tekniker. De skolor som ändrade sin pedagogik från att överföra kvalitet till att hantera kvantitet fick redan på den tiden benämningen ”shin ryu” – nya skolor, en term som är lite lustig eftersom många av dessa skolor idag kallas för ”ko ryu” – gamla skolor.
När kata skapades för beskriva principer och koncept, så uppstod ju då även behovet att namnge dem och den princip som den innehöll. Många namn, begrepp och koncept kommer från buddismen, teatern, bågskytte, Noh, ikebana, sado, poesi etc. Inom Gyokko ryu t ex säger man att de innersta hemligheterna är inbäddade i kata namnet.
Kata kan tolkas som en sekvens eller modulation av tidigare mästares rörelser. Om eleven vet hur man skall läsa beskrivningen dem, och har verktygen i form av kuden för att avkoda informationen, finns det mycket att fördjupa sig i.
Problemet med kata är att de lätt kan bli rigida och “döda” om inte kuden är korrekt avkodat av eleven. Vissa delar kan förloras under årens lopp, som distans, kukan, juppo sessho, rytm, andning eller för att vapen teknologin eller taktiken har förändrast.
Per definition, det går inte att beskriva en mästares rörelser, vare sig i skrift, bild eller muntligt. Det finns många aspekter som eleven måste lära sig ”hjärta till hjärta” – detta kallas för hiden.
Det är som för en tonåring att försöka förstå sina föräldrar. Det gör man sannolikt inte förrän man själv har blivit förälder.
En mästares rörelser kan liknas vid en bäck som rinner nedför en bergssida. En kata som försöker beskriva detta blir ofrånkomligen stel och klumpig. En kata kan aldrig beskriva någonting spontant och naturligt, men den kan beskriva dess olika aspekter av den, som sedan eleven måste pussla ihop i sin egen kropp och sinne. Många gamla kata har namn som är väldigt poetiska, som omfattar begrepp som moln, dimma, rinnande vatten etc, i syfte att beskriva ytterligare en dimension.
Ett annat problem vi har idag med kata härstammar från moderna kampsporter. När man gick över från att utbilda en handfull elever till massutbildning av hundratals elever, var man tvungna att skapa standardiserade tekniker, som lärdes ut i en ritualiserad form. Och härifrån stammar då även den felaktiga tron att även inom koryu handlar kata om att lära sig tekniker på ett ritualiserat sett.
Ett enkelt exempel är vår ”tsuki kata”. Om man betraktar detta som teknik, som skall användas i akuta nödsituationer, ligger man illa till. Men om man förstår den kuden som är kopplat till den, nämligen att det viktigt att stöta bort motståndaren så att han inte, trots att han blivit träffad och allvarligt skadad, fortsätter sin rörelse bana och lyckas även träffa mig med sitt vapen.
Jämför med svärd; om tori hugger med svärd mot uke och träffar med ”hiki kiri” – dragande hugg, så kan uke sannolikt efter träffen ändå slutföra sitt hugg och därmed allvarligt skada oss. Om man å andra sidan har förstått faran i detta och använder ”oshi kiri” – pressande hugg, så föser man bort motståndaren. I kampsportssammanhang har det ingen betydelse om man träffar ”hiki eller oshi”, eftersom det är den som träffar först som får poängen.
Man kan dela upp alla kata lite löst i två kategorier; Tanren gata och Shinken gata.
Tanren gata är övningar för att ”smida och polera” motorik och fysik för att man skall kunna använda traditionens biomekanik. Ukemi kata är en typisk Tanren.
Shinken gata är för verklig strid och representerar taktiker som naturligtvis även inkluderar förmågor som uppövats med Tanren gata.
Kihon Happo är ett genidrag gjord av någon av de gamla mästarna. För nybörjare är det en Tanren gata och för de avancerade eleverna är det en Shinken gata tack vare kuden, men för de som nått insikt via hiden höjs innehållet ytterligare en nivå för att även omfatta ”kaname” – de djupaste principerna.
Under Edo perioden förekom även Hyoen gata, tekniker som visades upp vid demonstrationer för allmänhet och publik, för att locka elever till skolan och för att tjäna pengar. Flertal koryu skolor av idag består av många Hyoen former, men det är inte alltid utövarna av dessa skolor är medvetna om det eftersom kuden har gått förlorat under årens lopp.
En bild kan vara förledande. Nedan visar Hatsumi sensei en kamae. Är den ur Shinken gata eller Hyoen gata? Bara kuden kan avslöja syftet för detta och om man har stått inför Soke när han intagit denna position så kanske man även har lyckats fånga upp dess hiden.
…