2022 - NinZine 3.0

Tio föreskrifter – Karate jukun 唐手十訓

IwatoSeptember 7, 2022

1908 författade Anko Itosu ned sin undervisningsfilosofi i ett manifest som han kallade för Karatens 10 föreskrifter, Karate jukun. Dessa kom att få stort genomslag och är berömda än idag. Itosu skickade sina 10 föreskrifter till Japans utbildnings- och försvarsministrar i hopp om att introducera karateundervisning i skolorna på de japanska öarna, vilket hade skett på Okinawa redan 1901 och senare också på de japanska öarna 1927 i en förenklad form med bara slag och sparkar, men utan grepp, kast och vapen (av Gichin Funakoshi, elev till Itosu).

I föreskrifterna skriver man karate som 唐手 som kan översättas till ”kinesisk hand” eller mer ordagrant till ”Tang-hand”, som syftar på den kinesiska dynastin mellan åren 618 och 907. Det var först 1936 som man beslöt att ändra till karate 空手 som betyder ”tom hand” på grund av politiska påtryckningar från omgivningen. Det var en anpassning till Japans fientlighet och förakt av Kina som rådde vid den tiden. Utan den förändringen hade karate inte kunna bli så stor som den är idag i Japan.

1. Karate utövas inte bara som fysisk träning; den kan även användas för att skydda ens familj eller herre. Den är inte avsedd att användas mot en enskild angripare utan istället som ett sätt att undvika skador genom att använda händer och fötter om man skulle konfronteras med skurkar eller banditer.

2. Syftet med karate är att stärka muskler och ben, härda kroppen så den stark som järn och hård som sten, och att omvandla händer och fötter till vapen som liknar spjut, så att kroppen naturligt och spontant förevisar en anda av mod på slagfält. Om barn börjar träna detta redan i grundskolan, kommer de senare att vara väl lämpade för militärtjänst. Kom ihåg orden som tillskrevs hertigen av Wellington efter att han besegrat Napoleon: ”Slaget vid Waterloo vanns tack vare Etons fält och lekplatser”.

3. Karate går inte att lära sig snabbt. Men som ordstävet säger ”Oxen går långsamt men kan ändå vandra tusen ri”. Om man tränar en eller två timmar varje dag, i tre till fyra år, så kommer man att utvecklas fysiskt och lära sig bemästra karatens inre hemligheter.

4. I karate är träning av händer och fötter viktigt, så man måste alltid träna med makiwara. Slappna av i axlarna, andas, fokusera din styrka, greppa golvet med fötterna och sänk ner din ki 気 i tanden 丹田. Öva på att slå med vardera handen 100 till 200 gånger varje dag.

5. Ställningen i karate är enligt följande; håll ryggen upprätt, sänk axlarna, använd kraften i benen, stå och gå stabilt, sänk ner ki i tanden. Det viktiga är att övre och nedre delen är kopplade till varandra.

6. Träna karatens huvudsakliga delar upprepade gånger, vars användning förmedlas muntligt. Lär dig innehållet väl och bli klar över när och hur de ska tillämpas. Undvik, kontra, retirera är regeln för torite. Det finns många muntliga beskrivningar om detta.

7. Man måste bestämma sig om karate ska studeras för bättre fysik eller för praktisk användning.

8. När du tränar, gör det som om du vore på slagfält. Var vaksam, axlarna avspända, och kroppen redo. Om du alltid tränar som om du förnam motståndarens anda när du slår och parerar, kommer du även att kunna på ett mystiskt sätt göra det i skarpt läge på slagfältet.

9. Vid karate träning, om du använder för mycket fysisk överkroppsstyrka leder det till obalans och är skadligt för kroppen. Symptom för detta är att ansiktet och ögonen blir röda.

10. De gamla karate mästarna levde länge. Vid undersökning av orsakerna till detta kan man se att karate utvecklade kroppens fysik, gav gott matsmältningssystem, var bra för blodcirkulation och det resulterade till ett långt liv.

Faktum är att om karate infördes som ämne i grundskolan skulle man examinera elever som var och en skulle kunna besegra tio andra i det militära och vara till stor nytta för vår nation.

Anko Itosu, oktober 1908…

Training From Inside a Bujinkan Dojo Membership Program

MichaelAugust 5, 2022August 5, 2022

From Bujinkan Santa Monica by Michael

What can you learn from the Rojodojo membership program?

or, Why start an online membership?

I have been training all of my life. Started in 1985. Around that same time, I also got into film and video production. So when I began teaching Bujinkan and started my own dojo, It seemed like a natural thing to make training videos.

I assumed I would put them out as DVDs. I even made some with chapters, extras (remember those?) and gave them out. But, this was the era of Netflix and streaming video. Many people were abandoning DVDs and VHS was already a dinosaur.

Then my next thought was how can I stream these training videos? I put a few on youtube, a few on amazon, and I quickly realized it was a full time job. Between the teaching of classes, the video production, post production, streaming setup… And the equipment wasn’t free either.

I knew I had a few friends from my mailing list and from social media who might be interested. So I set up the streaming on my new website Rojodojo.com and I began to tell everyone about it:

Here was the #1 post Introducing Rojodojo

What were the Initial Results?

I was very nervous about the launch. I am not a natural salesperson. I just love to train, and to share that. But I felt weird charging for it. Even though my students pay me for my classes, and I pay my own teachers for their classes. I was not good about asking for money.

So Rojodojo started out kind of weak. I only got a few signups. Not even enough to cover the web hosting bill.

I even received a bunch of blow back from my current followers. People unsubscribed or unfollowed me. Some even wrote me to complain that who did I think I was to charge for videos?

Should I quit? Or Double Down?

I decided to focus on the trailblazers who did sign up. Instead of 1,000 true fans, maybe I had 10… But I was so thankful.

I immediately wrote some amateur Japanese calligraphy to mail to them. And then I got to work. Training, writing, and making videos.

Then, every month, more people came on board. And they kept their memberships going month after month. That means if I get 2 people in one month paying $30 each, and 3 people sign up the next month, now I have $150 every month.

It's not a lot, but it arrives every month... like rocket fuel to share and teach everything I have learned about the Bujinkan during my 35+ years of training.

I was surprised at how we grew. New members continued to join even though I am terrible about offering memberships to people. Did I mention I was a bad salesperson?

You can see the growth has been up and down, but steady. I removed the Y-axis numbers because of my tendency towards privacy. That way no one will criticize the amount of support.

A few years into this I wonder why I ever doubted myself. Because a few things became real:

Memberships give me permission to do things I wouldn’t otherwise do on my own

Membership allows me to run experiments and explore. I can focus on very small details like the meaning one of our Kuji, Bujinkan Kuden: 妙剣 Myōken and 突き構え Tsukigamae Which is a fringe topic that only hard-core Bujinkan students would care about.

Or, I can run multi-part series like the 12 episodes of 義鑑流 Gikan-Ryū as taught by Noguchi Sensei. This project was very membership driven. It would never have happened without members supporting it.

Now people from everywhere in the world can study with me. Video classes reach many more students than I ever could in my home dojo. My own students even get recognized whenever they go to Japan or attend seminars (they are the real stars of my videos).

When the pandemic happened and our dojo had to close for a year and a half (California wasn’t playing), I was lucky that my members stayed on. They supported me even when I only made improvised videos and explored odd topics for solo training.

My current pledge for members of Rojodojo

I create for the whole Bujinkan community. My goal for Rojodojo is a continuous and rigorous production of training projects. Because I want to share the martial art I love so much.

Some may not want my approach, or some may be too busy building their own empires to learn from me. But there are many strong students and teachers who have the curiosity and drive to learn.

I will share for them. In every way possible. For the true Ninjas.

If you want in, then join us: Rojodojo Invitation

…

Tenguns lära

IwatoAugust 5, 2022

From Sida 2 – Iwato 1810 by Iwato

300 år gammal kritik av elever som inte satsar fullt ut på sina studier i Budo. Ur ”Demons sermon on the martial arts” i fri översättning. Skrevs av Issai Chozanshi i början av 1700-talet.
…

Förr var budoka seriösa, de var absolut uppriktiga i sin beslutsamhet, de arbetade för att göra sin teknik komplett och lät sig inte avskräckas eller att bli slöa. De litade på vad deras lärare undervisade dem, strävade i sina ansträngningar dag och natt, testade sina tekniker, pratade om eventuella tvivel med vänner, strävade efter att behärska allt de lärde sig och lät principerna vakna inom dem. Som ett resultat trängde insikterna djupt in i dem.

I början undervisade deras lärare dem tekniker, men de sa ingenting om principerna som gömdes i dem. Istället lutade de sig tillbaka när eleverna på egen hand upptäckte principerna. Detta kallas ”att dra [en pilbåge etc] men inte släppa”. Det berodde inte på att de var snåla med det de lärde ut. De ville helt enkelt att deras elever skulle komma till insikt om lektionerna, samtidigt som de använde sina sinnen. Eleverna skulle anstränga sig helt och hållet samtidigt som de använde sina sinnen för att analysera det de lärde sig.

Om de kom att förstå något på egen hand, skulle de gå till sin lärare och om deras förståelse och tankar var korrekta, skulle läraren tillstå deras förståelse. Om istället läraren släppte (som i bågskytte), skulle ingenting läras ut. Detta var inte bara begränsat till budo. Konfucius sa: ”Om en elev inte är angelägen kommer jag inte att undervisa honom; om han inte kämpar med sanningen kommer jag inte att avslöja den för honom. Om jag lyfter upp ett hörn och han inte kan komma återkomma med de andra tre, jag kommer inte göra det”. Så undervisade mästarna i forna dagar. På så sätt var man säker på att studenterna tog sina studier i en lära eller budo på allvar.

I dessa tider är människor ytliga och saknar målmedveten beslutsamhet. Från ung ålder hatar de det svåra och älskar det lätta. När de ser något som anses begåvat, vill de lära sig det omgående. Men om de undervisas på det gamla sättet tycker de att det inte är värt ansträngningen.
Numera stakas vägen ut av läraren, de djupaste principerna visas även för nybörjare, slutskedet placeras direkt framför eleverna och eleven leds för hand.

Även med allt detta blir eleverna lätt uttråkade och många slutar. I denna metod tar principdiskussioner högsta sätet, och forna tiders mästare anses otillräckliga, kunskaper blir urvattnade, och eleverna anstränger sig endast för saker som de tror kan ta dem till nya höjder. Återigen, detta är vår tidsanda.

Av Chozanshi Issai (1659–1741) pseudonym för Niwa Jurozaemon Tadaaki, en samuraj ur Sekiyado klanen.…

How to Practice the Fake Kick of 指拍 Shihaku

MichaelJuly 29, 2022July 29, 2022

From Bujinkan Santa Monica by Michael

How to Practice the Fake Kick of 指拍 Shihaku

Real or fake kick?

The other night in my dojo we were practicing fake kicks during the kata 指拍 Shihaku. It is a challenge to practice a fake kick. Here I will give you a method to make your fakes seem real.

How do you trick someone into believing something that isn’t real? You act as if it is real. Or even better, make it real.

This is how I often explain kyojitsu to my students. 虚 kyo means fake, and 実 jitsu means reality. For kyojitsu to work it has to be both real and fake at the same time.

Shihaku has a kick that is kyojitsu. But remember kyojitsu only works if it can be either 虚 kyo or 実 jitsu. Too many people only practice the kyo part of kyojitsu.

Their fake fails because no one would fall for it. So it must be real. Just not necessarily delivered.

This means that if the opponent doesn’t react to your fake, then make it real. And you kick him hard! If he’s not buying what you’re selling, then kick his ass with it.

So when does does the fake become real? Where does that change occur? Hatsumi Sensei demonstrated this on me when he called it 虚実皮膜 kyojitsu himaku.

The way I learned this kick from Hatsumi Sensei was quite interesting. He took it to that in between place of kyojitsu by making the kick 探り saguri geri. Here The kick becomes more of a searching, feeling out, or testing the waters.

But Soke is really probing the opponent’s state of mind. Will he fall for it? Think of a calm mind like the surface of a quiet lake. Then look for the ripples caused by your (fake) kick.

It is like dipping your toe into a pool to see if the water is cold. Is that a kick? The water surface may be broken and disturbed. Our opponent's kamae is also broken and disturbed this way by saguri geri.

I love this in practice because I can often make my opponents fall over without even hitting them. It is because I am striking their mind and spirit. If that fails for some reason, I have the backup of a real kick to the balls and a punch to the gut. I am happy with either outcome!

If you want more of these training tips from me, then please join my newsletter here: Rojodojo
…

Budo-kultur

IwatoJuly 18, 2022

From Sida 2 – Iwato 1810 by Iwato

Den budo-kultur, så som vi känner till den idag, är ett relativt nytt påfund. Historiskt sett var grundläggande militär utbildnings en familjetradition, s.k. kaden 家伝, som senare blev till ryu 流 (skola, stil) när man även började ta in även utomstående elever. I grunden var en kaden/ryu en militant organisation och hade endast intresse av att öka medlemmarnas stridsförmåga och därför relativt brutal men utan ekonomiska intressen.

Träningen och utbildningen inom dessa var en blandning av övningar med olika former vapen, taktik och vilseledning. När Ieyasu Togukawa tog makten och Edo-perioden (1603 – 1868) inträdde så försvann sakteliga det praktiska behovet av stridskonst som utövades på slagfält. När man inte krigade längre, och många samurajer inte längre hade en lön från en krigshär, så var många av dem tvungna att sadla om, vanligtvis till administratörer hos någon länsherre.

De samurajer som hade kunskap och förmåga öppnade skolor där de saluförde sina kunskaper och färdigheter under olika benämningar inom självförsvar. Under Edo-periodens långa fred blev köpmän och hantverkare en ekonomisk maktfaktor i samhället, samtidigt som de även blev utsatta för rån, och var därför intresserade av att lära sig självförsvar.

Dessa nya skolor som öppnades upp för marknadskrafter, förändrades naturligtvis också på grund av det. Man införde flera nivåer för certifiering: kirigami – mokuroku – menkyo – menkyo kaiden mm, eller shoden – chuden – okuden – gokui – kaiden osv. Kombinationer av de två metoderna förekom också. Allt detta för att betalande elever skulle stanna kvar i skolan så länge som möjligt. Träningsavgifterna var moderata men det kunde vara dyrt att få certifikat från en sådan skola och bidrog därför till lärarens lön och överlevnad.

Innan Edo-perioden hade de gamla familjetraditionerna sällan dokument och läromaterial, som t ex densho, eftersom all kunskapsöverföring förr skedde muntligt inom familjen. Inte heller hade man certifikat eller diplom att sälja.

Togukawa regeringen förbjöd till en början tävlingar mellan dessa skolor men 1791 blev tillåten igen att anordna sådant och det resulterade i ett större intresse för jujutsu.

En annan stor pedagogisk skillnad var att de nya skolorna fokuserade på kamp man-mot-man (eftersom det var så matcher och dueller avgjordes) medan de gamla familjeskolorna alltid utgick från att fienden, förutom att vara beväpnad, även kom i flertal (man kallade detta för hyakunin dori – att hantera hundra motståndare). Under hela 1800-talet förekom vilda matcher, varav flera slutade med allvarliga skador. År 1868 skedde en stor omvälvning i Japan. Samurajernas makt försvann och Japan skulle omvandlas till ett modernt samhälle av västerländskt snitt. Därav att även många jujutsu stilar behövde moderniseras.

Den som har påverkat den nutida budo-kulturen mest är Jigoro Kano, som skapade kampsporten judo ur gamla jujutsu stilar som på hans tid hade fått dåligt rykte och även var hemvist för många nationalistiska rörelser. Han var även chef på det japanska utbildningsministeriet och såg till att judo och kendo inkluderas år 1911 i det japanska skolsystemet.

Enligt Ellis Amdur ”så fördes under 1870-talet språk, religion och utbildning in under den nya [japanska] regeringens kontroll och nya allmänna skolsystemet blev en stor propagandamaskin för deras politik”. En del i detta förhållningssätt innefattade att eleverna skulle undervisas i kampsporter. Det var regeringens ståndpunkt att kampsportsundervisning skulle leda till friskare elever som skulle göra dem bättre medborgare. Dessutom skulle sådan träning ingjuta i dem en kampanda som gör dem idealiska för militärtjänstgöring (detta skedde under en period då Japan var inblandad i många krig och militära konflikter).

Jigoro Kano införde bruket av vita dräkter och bälten, innan dess tränade man i sina vardagskläder. Ursprungligen användes t ex bara två färger på bälte; vit och svart, men eventuellt kunde barn och ungdomar som tränat ett tag få använda grönt bälte också. Än idag finns det judo-klubbar i Japan som håller sig till dessa tre färger. Fler färgade bälten börjades använda i London 1926–30 och sedan dess har det systemet spritt sig över hela världen. Innan dräkternas tillkomst tränade man vanligtvis i jackor utan ärmar, men med hans nya dräkt, som hade långa ärmar, kunde man kasta motståndaren på helt nya sätt och därför tog man även bort möjligheten att sparka eller slå ur tävlingarna. Den vita färgen till dräkterna tog man från Shinto som var regeringens val av nationell religion.

En annan person som har påverkat nutida budo-kultur var Gichin Funakoshi, som importerade karate på 1920-talet till Japan från Okinawa. Men han i sin tur var också kraftigt påverkad av tidens nationalistiska stämningar och sin vän Jigoro Kano.
Karate på Okinawa lärdes ursprungligen ut på ett informellt sätt. Elever tilldelades tokui kata (individuellt anpassade övningar) efter instruktörens gottfinnande. Gradsystem fanns inte, så därför fanns det heller inga fastställda kriterier för avancemang. Eleverna var antingen sempai (senior) eller kohai (junior). Ingen träningsdräkt användes och inga tävlingar förekom. Karate kallades på den tiden för di (hand, skicklighet), bu (kamp), eller tode (kinesisk hand).

Tode skrev som 唐手 (som även går att uttala som karate) och kan översättas till ”kinesisk hand” eller mer ordagrant till ”Tang-hand”, som syftar på den kinesiska dynastin mellan åren 618 och 907. Det var först 1936 som man beslöt att ändra till karate 空手 som betyder ”tom hand” på grund av politiska påtryckningar från omgivningen. Det var en anpassning till Japans fientlighet och förakt av allt kinesiskt som rådde vid den tiden. Utan den förändringen hade karate inte kunna bli så stor som den är idag i Japan.

Den Okinawanska formlösheten var främmande för den japanska kulturen. Japansk kampsport var uppbyggd kring ryu-traditionen som spreds av Dainippon Butokukai (det japanska budo-förbundet). En ryu innehöll en historisk kontinuitet, metodologisk överföring och pedagogisk stil, något som både judo och kendo hade anammat.

Funakoshi var ganska medveten om judo- och kendosportkulturen som hans japanska studenter hade vuxit upp med, och deras önskemål om tävlingar som han inkluderade i karaten. Från judo tog han gradsystemet med färgade bälten (vitt, brunt och svart) och dan-grader till de med svarta bälten, såväl som den vita dräkten. Innan dräkter hade karate utövare i Okinawa helt enkelt sina vardagskläder. I många fall övade de i inget annat än sina underkläder på grund av den tryckande värmen och fuktigheten på den tropiska ön. Dräktens betydelse var av högst symbolisk karaktär, i att det är ”ett tecken på individuell identifikation med gruppen”.

Dan-graderna skulle enligt Funakoshi enbart tilldelas elever och var på den tiden bara 5 till antalet. Instruktörerna var uppdelade i tre kategorier renshi (lägre kategori), och kyoshi och hanshi (högre kategori). För Funakoshi var grader något som han ansåg vara meningsfullt eftersom det var lättare för lärare att organisera träningen för stora grupper på det sättet. Bältet markerade den nivå eleven hade nått, och läraren organiserade träningspass efter deras kunskap.
Idag finns det bälten i alla regnbågens färger, men finns det inte många logiska motiveringar för att ha dem. Skälen är främst av kommersiell karaktär, eftersom varje grad kostar, och ju fler bälten (läs; färger) det finns desto fler inkomstbringande graderingar behövs. Bortsett från det, så utövas många budo-former idag mest av barn, och de gillar olika bälten och gör dem glada, så det är nog den bästa anledningen till bältessystemet idag.

Kanske ingen annan då vid den tidpunkten förstod vikten av sambandet mellan uniform, gruppidentitet och fysisk ansträngning bättre än Yabu Kentsu. Han var en före detta officer i den japanska armén, och introducerade många procedurer som fortfarande praktiseras i karateskolor över hela världen. Innovationer som t ex att buga när de kommer in i träningshallen, ställa upp eleverna i ordningsföljd rang, sittande meditation (en buddhistisk praxis), sekvenserad träning, svar till instruktör med högljudd bekräftelse (oss!), avslutande ceremoni med formalia liknande öppningsceremonin osv är något som han införde.

Många av dessa procedurer kom även att implementeras i judo och kendo-träning och återspeglar en blandning av tysk/preussisk militarism och kadaver disciplin integrerad med japansk neokonfucianism, nationalistisk ”Yamato damashii” och fysisk kultur som var populärt då.

Dessa procedurer fanns dock inte i det gamla Japan, Kina eller i Okinawa tidigare. Bugandets ritual och recitationen av dojo kun (föreskrifterna som normalt reciteras i slutet av ett träningspass) var nyckelmarkörer för ett ritualiserat beteende som tjänade till att skapa hierarkier i dojon.

Dessa ”nya” ritualer och metoder signalerar ett distinkt skifte från budo som utövades förr i Japan och på Okinawa, som beskrivits tidigare, och markerar början på vad som idag anses vara ”japansk budo”.…

Recent Posts

Most Used Categories

Year: 2022