From Sida 2 – Iwato 1810 by Iwato
Mitt intresse för ninjutsu och berättelser om ninja startade någon gång under tidigt 1970-tal. Föga visste jag då att jag i mitt släktträd har en figur som var lik dem. Akmeelin var en nåjde som levde under slutet av 1500-talet i finska Lappland och som det berättas om än idag. Jag har samlat några berättelsen om honom här.
…
Akmeelin är det samiska namnet på en stor-nåjde, på finska kallades han för Ikämieli, och han levde och verkade i Sompio i norra Finland, Sodankylä kommun under sista halvan av 1500-talet. Förutom i Sodankylä och Sompio som har lokala historier om Akmeelin också berättats i Salla och Inari om hur han stred mot ”fienden”. Fienden på den tiden kunde vara fogdar från Ryssland, Danmark (som styrde över Norge på den tiden) eller män från Pirkkala/Birkala som var finnar som hade fått rätten att beskatta samerna i norr av den svenska kungen (Finland var en del av Sverige 1323 – 1809).
Nåjd (förr naid, från samiska noajdde eller noaidi) var en sorts vis man i samisk mytologi, samernas schaman, där kunskap ärvdes till en person genom muntlig tradition.
Historietraditionen om det samiska folket i Sompio har förts vidare av både finnarna och skogs-samerna i regionen. Enligt deras legend kunde Akmeelin förflytta sig gömd i ett moln eller med vinden, och han kunde även förvandla sig till en fågel eller en fisk, d.v.s. att ta på sig formen av sina hjälpandar. Det berättas om hur han förvandlade sig till en korp för att spana på fiender och hur han blev till en två meter lång gädda för att välta en båt med en grupp ryska krigare. Han sägs också ha övervintrat i formen av en björn i ide under en gran.
Han beskrivs också som en krigsherre som ledde samerna i Sompio, Sodankylä och Keminkylä mot fienden, och som med sina kunskaper ledde sina trupper till seger. I Inari omnämns Akmeelin som en prickskytt som träffade gaffeländen med sin pil, som fiendes ledare, som var klädd i en rustning av koppar, hade i sin mun. En annan berättelse är när han lurade upp sina fiender i ett träd för att kunna sova tryggt över natten, för att sedan tända eld på den och spetsa dem med ett spjut när de föll ner. En annan är när han fäste en säck med krut i rökgången i sin kåta och när fienden kom in så trodde de att de hade hittat hans silverskatt och försökte peta ner den med sina spjut. När de gjorde hål i säcken föll krutet ner i elden nedanför och slog ut dem. I en duell med en krigsherre från Pirkkala – Olli Ollila – förvandlade han sig till en lo-katt men under stridens gång lyckades Olli med sitt magiska svärd hugga av hans svans, och legenden säger att ända sedan dess har lo-katten bara en kort svansstump.
Den mest kända historian om Akmeelin är dock historien om hans död. Akmeelin trummade in sig i en trans efter att först ha informerat sin hustru om de ord som han skulle väckas med efter en tidsgräns. Hustrun glömde dock orden, och Akmeelin kunde inte återvända till sin kropp, som när den började ruttna begravdes vid en strandbrink. Det var inte förrän trettio år senare som hon mindes orden, och hon kallade tillbaka sin man med ramsan ”från gäddans tarmar, från den tredje kröken, Akmeelin Antereeus, kom tillbaka till din stofthydda!”. Den gamla nåjden reste sig sedan upp, men köttet och benen lossnade samtidigt från kroppen och Akmeelin sjönk tillbaka i sin grav.
Denna berättelse om Akmeelin i är lik en historia om Antero Vipunen i det finska national-eposet Kalevala, om en häxa som har fastnat i trans för länge och inte längre kan återvända till de levandes värld.
Ett par hundra år senare markerades hans grav med ett kors för att andra nåjdar skulle kunna hitta den och ta sig till honom för att fråga om råd. När prästerna i området fick reda på detta gick de dit slog en järnspik i korset för att betvinga hans ande att stanna kvar under jord. Akmeelins ande lär ändå vara så stark att lite av den sipprar ut varje år och söker upp de nåjdar/schamaner som än finns kvar, och gör att de blir på gott humör och får dem att lysa upp världen med sitt leende. 
…
