From Sida 15 – Iwato 1810 by Iwato
Bujinkan är en kreativ plats skapad av Hatsumi sensei som är Soke för nio olika ryu-ha:
- Togakure ryu
- Gikan ryu
- Kumogakure ryu
- Shinden Fudo ryu
- Takagi Yoshin ryu
- Gyokko ryu
- Koto ryu
- Kukishinden ryu
- Gyokushin ryu.
Kanji tecknet ”ryu” 流 är av kinesiskt ursprung, och kan även utläsas som ”nagare”. Det betyder ursprungligen ”att flöda” och ”flöde” men har senare även getts översättningen system eller skola.
Många av dessa ursprungliga ryu grundades av en person, ofta en krigare, som hade någon form av livsavgörande erfarenhet. Den upplevelsen ansågs ha flödat ner från en gudomlig källa och betraktades som en hemlig lära och hölls dold för alla förutom de invigda i familjen eller släkten.
Det kunde dröja flera hundra år innan detta ”flöde” namngavs och eller nedtecknades på pergament. Kunskapsöverföringen skedde alltid direkt från mästare till elev och kunde ges i form av en slags performativ överföring av känslan av flöde och inspiration.
De äldsta pergamenten innehöll inga beskrivningar av tekniker eller övningar, bara filosofiska tankar och idéer om strid och överlevnad.
Jämför detta med moderna japanska ”do” 道 arter och kampsporter som har koncept, tekniker och metoder samlade och konstruerade av en kommitté, en mix av tekniker sammanfattade i diskursiva rörelsemönster eller styrda av ett regelsystem
Om man försöker fånga in en klassisk ryu/flöde i ett ritualiserat system så dör den omedelbart. Flödet kan endast upplevas i verkligheten och kan inte definieras med en teori eller dokumenteras i en bok. Teoretisk kunskap av det här slaget tillför oss inget nytt om verkligheten, för slutsatsen finns ju redan gömd i förutsättningarna.
Den arvsynd som många gamla och moderna kampkonst mästare (och kommittéer) har gjort är de har utgått från kata/drill/övning i ett bestämt sammanhang och gjort det till en evig sanning.
Bujinkan är en kreativ sammanslutning som ursprungligen saknar pedagogiska system, graderingsnormer eller dogmer. Det finns inga kommittéer, styrelser eller ”business developers”. Hatsumi Soke sköter all administration hemifrån, med papper och penna, på det gamla analoga sättet.
Graderingarna är förvisso ett modernt påfund men det finns ingen gemensam norm för vad varje grad definieras av.
En sak är dock en rest från den krigiska perioden. Det är inte alltid den som kan mest, som är bäst eller snabbast som kommer att överleva verklig strid. Det är den som begår minst misstag. Därför tilldelas de högre graderna till de som gör minst misstag, och då bör man tänka på att dojo livet i bästa fall består av 10 timmar per vecka, medan det verkliga livet pågår 24 timmar om dygnet, dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in.
När man undervisas i Bugei så införskaffar man inte exakt kunskap om hur man skall hantera eller bete sig i strid. Man införskaffar endast möjligheten att lära känna några av dessa. Jämför med att köpa en encyklopedi. Man äger inte all den kunskap som encyklopedin omfattar, man har bara skaffat sig möjligheten att läsa om allt detta.
Övningarna startar med att läraren visar hur någonting skall utföras. Vi arbetar med olika årliga teman och taijutsu. Inom Bujinkan väljs ett tema för året och bearbetas i detalj. Det kan vara en speciell ryu, vapen eller idé. Sättet att använda vapen är inte det formella rituella sättet, utan någonting verkligt och som växelverkar med äkta situation.
Vi går inte genom kata som ritual, utan startar, t ex från hur motståndaren slår, och hur man då förflyttar sin kropp. Därifrån växer det fram många sätt i att använda sin kropp eller vapen… eller hur man finner en flyktväg. Och slutligen, man följer igenom tekniken tills motståndarens har hamnat i en position där han är försatt ur stridbart skick.
Detta är krigarens sätt att träna – att öva hur man skall agera, utgående från en verklig situation.…