Year: 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Min gode vän Ingvar Hulterström och jag har i många år diskuterat lärande, träning, tekniker mm. Ingvar är psykolog och har varit med sedan tidigt 80-tal och har många intressanta idéer och åsikter om vad som är essensen i budo i allmänhet och Bujinkan i synnerhet. Han skrev ihop en artikel på närmare 20 A4 sidor som jag tänkte pyttsa ut portionsvis.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Jag misstänker att det finns historiska skäl till att denna situation uppstått [se tidigare inlägg av Ingvar], och det som följer nu är väl inte direkt vetenskapligt underbyggt, utan mina egna spekulationer. Trots det tror jag att det är användbara spekulationer.

Om vi startar med de idag stora kampsporterna som t. ex. Judo, Karate etc. skapades ju de runt 1900-talets början (Judo 1884 och Karate 1905 om jag minns rätt [att jämföra med baseball som introducerades i japan på 1870-talet]). När man skapade dessa tekniska system var det ett mycket stort brott med de stridskonster man hämtade sina tekniker ifrån. Jag vill mena att det egentligen är få som riktigt förstår hur extrem skillnaden egentligen är. När man gick från stridskonst till kampsport innebar detta ett skifte från kvalitet till kvantitet. Här bör man erinra sig en mycket grundläggande vetenskaplig princip: om något är mätbart handlar det om kvantitet, d.v.s kvalitet är inte mätbart. Det är därför man inom vetenskap skiljer mellan kvantitativa- och kvalitativa metoder [enl Robert Pirsigs definition]. För strid är det kvalitet som är intressant med döden som sin yttersta gräns, vilket innebär att det har mycket hög kvalitet att inte gå in i en strid som eventuellt blir för svår. I en MMA fight förlorar man på walkover om man agerar på det sättet.

Man bör också minnas att det just var den industriella logiken som under 1800-talet hade svept in över Japan med stor kraft, och som innebar mycket stora förändringar i det Japanska samhället. Omvandlingen av de traditionella stridskonsterna till kampsporter var alltså, menar jag, en följd av just den industriella logikens intåg i Japansk kultur. Och det var också dessa sporter som under 1900-talets början introducerades till västvärlden. Man kan ju då naturligtvis fråga sig om det ens hade varit möjligt för de tidigare stridskonsterna att få ett sådant genomslag i väst? Jag tror inte det eftersom västvärlden sedan 1600-talets slut själv genomgått en stor förändring mot den industriella logiken, och de hade på ett mycket grundläggande plan inte passat. De deterministiska kampsporterna passade dock som handen i handsken.

De allra flesta som började träna i Bujinkan på 80-talet kom ifrån någon av de stora kampsporterna. Eftersom Bujinkans Kihon, som jag pekat på, är så totalt väsensskilt från dessa idrotter tror jag att man tog med sig de pedagogiska modeller man lärt sig från dessa kampsporter. Detta beror nog delvis på att Bujinkans pedagogiska modell från början kändes så totalt oförståelig att man var tvungen att falla tillbaka på en deterministisk [McDojo] modell, men jag tror även att det var så att det från början kändes så totalt främmande att man tolkade det som att det egentligen var kampsportens grund man höll på med även om det inte riktigt gick att se än.
Ett exempel på detta är ju varje gång någon varit i Japan och helt plötsligt hade Kihon Happo förändrats. Vi förväntade oss en samling konkreta grundtekniker som liksom fungerade som chefen i en deterministisk organisation, varifrån alla andra tekniker, med linjär kausalitet, sedan skulle flöda. Vad vi fick kunde vi inte förstå, för det vi fick var istället något som fungerade som ordet ”Var” från exemplet ovan, vi fick en massa konkreta tekniker som cirklade runt och pekade mot det symboliska system som Kihon Happo egentligen är.

De som började träna på 80-talet är, om de är kvar, idag höggraderade instruktörer. Eftersom, tror jag, mycket få egentligen har förstått Bujinkans pedagogiska grund, är själva grundförutsättningen för att också lära sig att ta steget från det konkreta till det symboliska obefintlig, och man har haft kvar kampsporternas [McDojo] pedagogik.

Naturligtvis är det så att många av dessa instruktörer själva har förstått Kihon, men eftersom man fortfarande använder en deterministisk pedagogik innebär det att detta liksom inte överförs till eleverna, det blir alltså ingen tillväxt [!!!].

Resonemanget ovan kräver egentligen att jag försöker säga något om den pedagogiska grunden för att ta steget från konkret till symboliskt tänkande. För om det är så som jag menar, att Bujinkans Kihon egentligen är ett komplext symboliskt system, är det just detta skifte, från konkret till symboliskt, vi måste undersöka. Men först måste jag nog starta med att tala lite om symboliskt tänkande, och varför det är så fundamentalt för kreativitet och den improvisation jag menar är en fullständigt nödvändig del av Bujinkans Kihon.

Människans viktigaste grund, par excellence, för det symboliska tänkandet är språket. Utan språk, inget symboliskt tänkande. Punkt! Men för att förstå vad det är i språket som möjliggör detta måste jag ta en liten utflykt till ett forskningsfält som kallas för semiotik. Vanligtvis när vi tänker på språkvetenskap tänker vi lingvistik, men där lingvistiken sysslar med mänskliga språk är semiotikens studieobjekt större, och sysslar med alla typer av teckensystem. Semiotiken innehåller alltså lingvistiken. Vad gäller teckensystem, oavsett om det handlar om mänsklig kommunikation, eller hur vår genetik tolkar och utrycker sig i förhållande till olika miljöfaktorer, talar man inom semiotiken om tre nivåer av tecken: Ikon, Index och Symbol. Följande tabell sammanfattar en del viktiga egenskaper hos dessa tre nivåer.

Ikon, index och symbol

Man kan då se att det går en tydlig skiljelinje mellan ikon/index å ena sidan och symbolen som på flera sätt har egenskaper som ofta inte är intuitivt förståeliga. Det är nog så att många, när man frågar hur de tror språk fungerar, skulle utgå från ikonens eller indexets funktionssätt, förmodligen på grund av att dessas sätt att fungera mest liknar det man menar med kommunikation; att någon form av beteende i ett system överförs till ett annat system och där får en effekt (”gå och borsta tänderna” varpå barnet går och borstar sina tänder). Eller, kanske är det så vi önskar att språk fungerade.

Det sammansatta fenomen vi kallar språk består, hos människan, av alla tre nivåer. Uttalandet ”tomma tunnor skramlar mest” som sägs tillsammans ett lite trött ansiktsuttryck innehåller alla de tre nivåerna, men det är mycket användbart att kunna analysera uttalandet i sina olika beståndsdelar. Det är mycket möjligt att en patient med utvecklingsstörning förstår det sagda på ikon/index-nivå men inte uppfattar det symboliska innehållet i metaforen ”tomma tunnor skramlar mest” utan för sin inre blick ser en tom tunna som skramlar och därför skrattar. Detta gör det möjligt att förstå att det som man tidigare tyckte sig se, att personer med autism har svårt för all kommunikation inte riktigt stämmer. Vad de ofta har svårt för är den symboliska eller metaforiska nivån, inte all kommunikation.

Vad vi ser från tabellen ovan är att ikoner och index båda pekar mot något i verkligheten och att detta inte förändras; betydelsen hos en ”varning för älg-skylt” är inte kontextberoende. Symbolen, däremot, är helt kontextberoende, vilket innebär att den inte betyder något utan att den kopplas samman med andra symboler i en sekvens. Exempel på detta är ordet ”Var” från exemplet tidigare.

Vad vi ser är att ordet ”Var” får en given mening först när det placeras i en kontext varför det går att säga att ordet som symbol inte har någon mening när det står för sig själv. Att jag pekar på just ordets symboliska betydelse har att göra med att ett ord kan tolkas på alla tre nivåerna samtidigt; ikoniskt som en ordbild, som ett index (vilket då innebär att det bara har en – självklar – mening) och en symbol.

På samma gång kan man säga att symbolen, innan betydelsen valts, innehåller många potentiella betydelser och att detta kräver någon form av val, vi måste delvis välja vilken betydelse som är mest lämplig vid ett givet tillfälle. Till viss del hjälps vi i denna valsituation av den struktur som uppstår av grammatiken i den mening vi skapar, läser eller hör, men bara delvis, vi måste välja en mening ibland många. Vissa typer av humor uppstår när det paradoxala uppstår att ett ord får flera meningar på en gång. Detta kan ses i skämtet: ”Vad är en bandvagn? Jo, det är ett fordon med kassettdäck.” På grund av hur dessa två meningar är konstruerade ger ordet ”kassettdäck” upphov till två betydelser, men två betydelser som inte kan samexistera.

[Ex: Omote gyaku 表逆 är en symbol för ett rörelsemål och inte en teknik som skall utföras ritualiserat. Tecknet 表 kan vi uttala som omote, men som också, beroende på sammanhang kan uttalas som arawasu, uwagi eller hyo. Enligt en ordbok kan vi översätta det som ”show, express, manifest, display, surface; table; chart; diagram”. En homonym till omote är tecknet 面 som kan översättas till ansikte och yta (Hatsumi sensei använder båda dessa tecken).

Tecknet för gyaku 逆 kan översättas som ”inverted; reverse; opposite; wicked, disobey, rebel; rebel, traitor”. Dessutom anger samma ordbok att en synonym till detta tecken är 倒 (eftersom de båda går även att uttala som ”saka”), som vi använder t ex i termen för kasttekniken ”taoshi”, dvs fällningar.

Omote gyaku är därmed en symbol för ett rörelsemål, som kan variera beroende på situationen. Många översätter detta till ”handledsbrytning utåt” och det är inte helt korrekt. ]…