From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato
Min gode vän Ingvar Hulterström och jag har i många år diskuterat lärande, träning, tekniker mm. Ingvar är psykolog och har varit med sedan tidigt 80-tal och har många intressanta idéer och åsikter om vad som är essensen i budo i allmänhet och Bujinkan i synnerhet. Nu är det dags att börja sammanfatta de tidigare inläggen, och fundera hur vi kan lära ut vår Budo.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].
…
Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström
Det skulle ju vara en aning knepigt om jag här börjar rada upp en lista med ritualer för ”den korrekta pedagogiken för en Bujinkan-synkron pedagogik”. Jag har ju nu använt ganska så många sidor för att förklara varför det inte är bra. Vad jag däremot kan göra är att försöka peka ut en riktning jag tror är produktiv. I och för sig har ju Hatsumi Sensei redan gjort det, upprepade gånger, så kanske är det bra att starta där.
Hur fungerar egentligen lek? Är det lek om den är planerad? Kan leken vara på allvar? Eller omvänt, hur mycket allvar finns det egentligen i att arbeta på McDonalds? Kan en aktivitet både vara på allvar och vara rolig, samtidigt? Behöver leken en chef? Behöver leken någon form av reglering? Vilken plats kan leken ha i en deterministisk organisation?
Det här är några frågor man kan ställa, men det finns säkert många fler. Man kan också fundera över det faktum att människan i allmänhet är mycket bra på mönsterigenkänning, men att vi på samma gång är kognitivt lata, som det brukar uttryckas.
Om det räcker att skapa en ikon eller ett index gör vi det. För att vi inte skall stanna där behöver vi utmanas, d.v.s. situation behöver upplevas som lite kaotisk (vilket den inte är, den följer en struktur, även om strukturen ännu inte kan uppfattas).
När jag handleder brukar jag skapa detta på lite olika sätt beroende på gruppen, men ett exempel kan vara följande. Nya personalgrupper, som ju är mycket vana vid hur det brukar fungera i deterministiska organisationer, förväntar sig nästan alltid att de skall ställa konkreta frågor som jag skall besvara likt en chef. Men jag vill ju att personalgruppen skall genomgå en symboliseringsprocess där de internaliserar ett antal symboliska begrepp som gör det möjligt för dem att efter några år kunna improvisera, kunna hantera många olika situationer på ett bra sätt.
Så, istället för att besvara den konkreta frågan är det vanligt att jag istället svarar med en liten berättelse från min erfarenhet, en berättelse om en annan patient som har en strukturell likhet med den situation de frågar om. Gillar de det här från början? Nej! Jag eftersträvar ju att så att säga kringgå det medvetna och istället nå mycket mer omedvetna mönsterigenkännings-processer, men det är sällan en ny personalgrupp tycker det här känns bra.
Vi människor vill förstå och tycker oftast illa om att inte förstå. Och den lilla berättelse jag drog går liksom inte att förstå, så vad jag gör i början är ju att provocera dem, men på ett sådant sätt att de kan lära sig på ett bättre sätt. Intressant nog är det oftast just det här de personalgrupper jag arbetat med under några år säger, är det bästa med handledningen, d.v.s. mina berättelser. Men då måste man våga provocera i början. Och visst, man tar en risk, gruppen kan snabbt bestämma sig för att de inte vill ha någon handledning. Men det är faktiskt mycket sällan det sker.
Kan man göra liknande i dojon? Går det t.ex. att besvara en fråga om en teknik med att visa tre, fyra, fem andra tekniker som har en strukturell likhet med den första men som inte ser ut att likna den?
Jag har väl, såhär avslutningsvis, bara en generell tanke till kring pedagogiken, men då behöver jag starta i deterministiska system.
En kampsport som har sin grund i en deterministisk logik kommer förmodligen, lite schablonmässigt, men ändå, så ut ungefär såhär:
Om det är så att Bujinkan snarare är att likna vid ett symboliskt system, som ju till sin natur fungerar som ett komplext dynamiskt system, blir det väldigt annorlunda.
Om vi startar med exemplet ”Var” som vi undersökt tidigare, är det ju så, att vi aldrig, i det konkreta, hör ordet som symbol. Vi hör ju bara en konkret version av det. Men på samma gång är symbolen hela tiden närvarande för det är ju just det faktum att ordet existerar som symbol på en annan nivå som gör att ordet, beroende på kontext, kan ha olika betydelser. Det kan man illustrera såhär:
[jmf med att göra omote gyaku på handled, armbågsled, axelled, med hanbo, bo, ken, jutte osv]
Problemet är bara det, att vi, som sagt, aldrig hör symbolen, vad vi hör är den konkreta språkliga tekniken – för det kan man faktiskt kalla det. Det är dock inte de konkreta språkliga teknikerna som finns i det symboliska systemet, det är symbolen, och beroende på vilken väg en mening tar i detta gigantiska nätverk, får symbolen en viss betydelse, vilken sedan vidarebefordras ned i det som faktiskt sägs, de ljud som produceras.
Men då finns ju symbolen alltid närvarande i det konkreta, och även om det går att producera en fullständigt grammatiskt korrekt mening som den kända ”Colorless green ideas sleep furiously” (skapad av Noam Chomsky), är den på samma gång meningslös eftersom den går omöjliga vägar i det symboliska nätverket. Kanske är det därför vi, trots att Shihan X och Shihan Y i det konkreta verkar syssla med väldigt olika arter, direkt ser att det är Bujinkan, vi hör, så att säga, att de talar samma språk. [jag valde att ta bort namnen så ingen känner sig utpekad, men du kan sätta dit valfria namn på instruktörer inom Bujinkan]
För att lära sig ett språk behöver man vandra i det symboliska nätverket, utan att för tidigt förstå eller fastna vid specifika betydelser. Man behöver tvingas in i en symboliseringsprocess, och det är skälet, menar jag, till att det är så bra att aldrig träna en teknik så pass lång tid att man förstår den, att det hela tiden kommer nya tekniker, att man i princip aldrig stöter på samma teknik två gånger. Därför är det att föredra att tekniker under en träning på ytan verkar ligga relativt långt ifrån varandra. [Citat av Hatsumi sensei: “In all these years, I have never taught the same thing twice.”]
Därför blir det också lite konstigt att dela upp träningen i grundträning och teknikträning. Bujinkan är teknikträning och Kihon alltid lika närvarande. Det går liksom inte att göra en enda teknik, såvida den är en Bujinkan-teknik, utan att Kihon Happo finns med, hela tiden.
Men det här går även att uttrycka från ett lite mer uttalat komplexa-dynamiska-system-perspektiv. Men för att göra det behövs lite mer begrepp, men nu hämtade specifikt från det forskningsområde som utforskar komplexa dynamiska system. Och då blir det möjligt att säga lite mer om en pedagogik som möjliggör kreativitet.
Man kan grundläggande säga att komplexa dynamiska system fungerar som illustrationen ovan. Systemet tar in information via många olika kanaler, skapar scheman, som de ofta kallas inom psykologin, eller metoder, vilket är en term jag använt. I denna kontext kommer jag dock välja ordet schema eftersom det fungerar bättre, men de har många likheter.
Ett schema är en komprimering av inkommande information, dvs. systemet plockar ut mönster ur informationen (via den mönsterigenkänning vi talat om tidigare). Detta schema testas sedan mot inkommande information, det skapas eventuellt nya scheman, och dessa scheman konkurrerar sedan om vilket som fungerar bäst. Denna process är cirkulär och sker hela tiden. När olika scheman konkurrerar brukar man säga att de evalueras i enlighet med ett begrepp som brukar kallas för ”fitness”, eller helt enkelt hur väl ett schema fungerar när det testas mot inkommande information.
Om man tänker sig att olika schemas ”fitness” kan det se ut som illustrationen ovan. Egentligen är det i de allra flesta fall fråga om dynamiska multidimensionella ”fitness”-rymder, men för att förenkla det visar man oftast principen i 3 dimensioner. I denna illustration är det evolution av olika egenskaper som visas, men det handlar i grunden om samma sak. Gener kan ses som biologiska scheman, och evolutionen fungerar på många sätt som komplexa dynamiska system.
Det finns alltid en fara att ett system, när det skapar scheman från inkommande information, skapar ett schema som hamnar i ett lokalt maxima, istället för ett globalt maxima. Om vi tittar nere till höger i illustrationen ser vi några låga kullar vilket är vad jag menar med lokala maxima.
Detta är problematiskt eftersom det kan fastna där, då systemet kommer tolka rörelsen från ett lokalt maxima som minskad fitness, vilket det ju i och för sig är, men en minskad fitness som är nödvändig för att kunna nå högre fitness.
Precis det här träffar jag på hela tiden i mitt arbete som psykolog: Vid psykoterapeutiskt arbete med individer, där det snabbt blir tydligt för mig att personen har fastnat i ett lokalt maxima och är mycket ovillig att pröva något nytt i sitt liv eftersom de flesta nya idéer, scheman, metoder – vad man nu väljer att kalla det – ur patientens perspektiv innebär att lämna något som verkar fungera och, eftersom att lämna ett lokalt maxima innebär en rörelse mot lägre fitness, pröva något som verkar hårresande dumt.
Precis samma sak är det när jag arbetar med grupper. I de flesta fall har man egentligen arbetat på exakt samma sätt under många år, och de så kallade förändringar man prövat är egentligen bara varianter på samma tema, dvs. den förflyttning man gjort från ett lokalt maxima är mycket liten.
Freud kallade detta för upprepningstvång, han träffade patienter som i många år försökt göra förändringar i sina liv, men där de egentligen bara hade cirklat runt toppen av ett lokalt maxima. Freud hade naturligtvis inte det vetenskapliga språk och den begreppsapparat vi idag har från senare forskning inom cybernetik och komplexa dynamiska system, så det var svårt att då förklara detta på ett bra sätt. Och det är ju också så att om jag frågar patienter eller grupper vad de prövat för nya lösningar på sina problem upplever de väldigt ofta själva att deras lösningsförsök är nya idéer. Jag ser dock i de flesta fall att deras ”nya” idéer inte alls är nya utan just upprepningar av tidigare försök. Det är därför inte så konstigt att denna observation från Freud (som så många andra) mötte stort motstånd, de flesta tycker ju att de visst prövat nya idéer men att de inte fungerat; så därför måste det vara någon annans fel, eller så är det fel på mina gener (i och för sig en modern tanke), eller så är det bara omöjligt, varianterna är många.
[Av denna anledning tror jag är det många av oss som helst söker oss till instruktörer/shihan’s som får oss att känna oss duktiga, men risken är ju att de bara förstärker vår tillvaro i ett lokalt maxima. Vi blir jäkligt bra på det som vi gör, men det är fel saker vi gör. Ur lärande perspektiv är faktiskt bättre att söka sig till lärare som förvirrar och oss och får oss att tänka efter. Citat Nagato sensei: ”confusion is a good condition”.
Av samma anledning är det svårare att lära ut Budo Taijutsu/Ninjutsu till erfarna kampsportare – de har svår att lämna det de kan bakom sig]
System [vi] måste alltså kunna lämna lokala maxima för att hitta ett globalt maxima. Men systemet måste på samma gång kunna försvara sig mot inkommande information så att det inte riskerar att lämna ett globalt maxima, systemet är ju i slutänden ute efter optimerade scheman, så om det för lätt lämnar scheman som fungerar väl kommer systemets funktion bli suboptimal. Detta är välkända problem vid alla typer av optimering vilket följande citat exemplifierar (förutom att man här vänder på vad som innebär maximal fitness – istället för högsta toppen är det här lägsta dalen)
In a traditional computer, annealing works like this: You mathematically
translate your problem into a landscape of peaks and valleys. The goal is to
try to find the lowest valley, which represents the optimized state of the
system. In this metaphor, the computer rolls a rock around the problemscape
until it settles into the lowest-possible valley, and that’s your answer.
But a conventional computer often gets stuck in a valley that isn’t really
lowest at all. The algorithm can’t see over the edge of the nearest mountain
to know if there’s an even lower vale. A quantum annealer, Rose and
Ladizinsky realized, could perform tricks that avoid this limitation. They
could take a chip full of qubits and tune each one to a higher or lower
energy state, turning the chip into a representation of the rocky landscape.
But thanks to superposition and entanglement between the qubits, the chip
could computationally tunnel through the landscape. It would be far less
likely to get stuck in a valley that wasn’t the lowest, and it would find an
answer far more quickly.
(http://www.wired.com/2014/05/quantumcomputing/)
Denna artikel handlar om D-Waves (eventuella, ingen verkar helt klar över detta än) Kvant-dator. Men hur gör man när man har att göra med människor? Människor som inte kan förlita sig på olika esoteriska kvant-fenomen och, när det handlar om normalfungerande människor, oftast har enormt välfungerande försvar mot inkommande information vilket gör dem synnerligen ovilliga att lämna ett lokalt maxima?
…fortsättning följer…
Read More
