Year: 2013

From Sida 19 – Iwato 1810 by Iwato

Den fysiologiska dimensionen av rörelsekvalitet avser funktion och integrering av de biomekaniska elementen med en tidsaspekt, dvs. rytm och tajming. Vertikalitet, kroppslinjering, hållning, och centrering, kombinerat med andning och elasticitet skapar rörelser som flyter, är effektiva och sprudlar av vitalitet. Hur väl individuella rörelser utförs med de fysiska attributen de besitter, är en representation av deras förmåga att fungera, och utstrålar rörelsekvalitet.

Andning är en grundförutsättning för liv och har en egen rytm. Frigjord andning har också sitt ursprung bålens centrum [jap: tanden]. Andning är också en förutsättning för primala rörelser och förklarar varför rörelsekvalité alltid utgår från centrum. Att hålla andan är ofta det mest uppenbara tecknet på dålig rörelsekvalité. Många försöker kontrollera andningen på ett eller annat sätt. Den bild de har av sin kropp är formad så att de måste skapa förberedande arrangemang av sin hals, bröst, och buk innan de kan tala eller utföra en rörelse av något slag. I vissa är störningen så uppenbar att deras bröstkorg är fixerad för in- eller utandning konstant.

Elasticitet i rörelser refererar till förmågan att ändra rikting och till och med att reversera en påbörjad rörelse. Elasticitet är motsatsen till hafsighet. Flow och rytm är koncept som är relaterade till reversibilitet och kan jämföras med en dansare som har estetiska linjer, flow och rytm. Det handlar om att synkronisera topp och botten i en rörelse, i skelettdelarnas rörelse. I en armrörelse t ex är det axel och armbågen (humerus benets distala och proximala ändar) som ska röra sig samstämmigt – både vid rörelser ut och in, upp och ner. Effektiviteten kommer av att de distala och proximala ändrarnas rörelse tajmas ihop. Om båda ändarna i hävstången rör sig samtidigt, blir rörelsen kring ledernas balanspunkter mycket mer effektiv. Motsatsen till denna rytm är att jämföra med två barn som leker med en gungbräda och den tyngre bestämmer sig för att inte samarbeta. Den lättare personen hivar sig neråt, men den tyngre pressar inte uppåt och resultatet blir ”noll och intet”. När de leker synkroniserat tar rörelsemängden hand om resten. En spänd och stillastående benända kan även orsaka en artrokinetisk reflex som skapar friktion i hela rörelsen. Om man t ex låser knäet snabbare än höften vid en benböj blir resultatet en rumpa som sticker ut, s.k. gaijin butt. Om man låser nacken så resulterar det i en låsning i höften osv. Dessa låsningar kan vi också använda mot en angripare och kallas då för gyaku dori – ledlås och -vrängningar – .
Det finns en rytm i varenda rörelse vi tar, och som kan synkroniseras för största möjliga effektivitet i förflyttningar, men även i tekniker som gyaku dori och nage waza (kast tekniker).

När det finns yttre motstånd, kan ingen förflyttning ske och inget arbete utföras trots att vi står med god balans. Känslan av ansträngning i en kroppsdel kan vara den största möjliga men effekten är lika med noll. Känslan av motstånd produceras av inre och yttre kraftimpulser i konflikt med varandra när de når skelettmuskulaturen.
De inre krafterna är skelettdelar som pressar emot medan kroppens muskler/fascia/mjukdelar drar in för att ge kroppen form. Jämför t ex med ryggkotor som staplas på varandra och stöds av mjuk vävnad (dvs. muskler och ligament). Det är en ständig balansgång mellan dess spänningsdelar (mjukdelar) och komprimeringsdelar (skelettet). Om mjuk vävnad tas bort, kommer ryggraden kollapsa eftersom dess kotor inte hålls ihop. Det är den ständiga ”push & pull” åtgärden av mjuk vävnad och ben som upprätthåller oförändrat vår ryggrad.
De yttre krafterna är gravitationen, olika externa push & pull krafter som drar och sliter i oss, och friktionen mot underlaget. Naturlagen för rörelse säger att rörlighet måste föregås av jämvikt med de inre och yttre krafterna, först då kan stabilitet uppnås. Förlust av rörlighet inom en led kan skapa en kompensationsrörelse på grund av ökad muskelstelhet och tonus. En led som plötsligt förlorar sitt normala rörelseomfång kommer inte att kunna röra sig så fritt som det en gång gjorde. Således äventyras ledrörelsen och blir ineffektiv. De två inre och fyra yttre krafterna kallas på japanska även för roppo – 6 lagar – i vår träning.

Den levande kroppen behöver rörlighet i syfte på skapa jämvikt. Under rörelse är krafterna distribuerade i hela kroppen för att skapa jämvikt. Om belastning appliceras på en del av kroppen så kommer det att påverka en annan del av kroppen. En slutsats man kan dra av detta är att det är dålig rörelsekvalité att stå still medan försöker utföra en teknik på motståndaren.
Medveten muskelkontroll kan dessutom felaktigt styra kroppen i en riktning medan kroppens balans är på väg i en annan riktning, kanske pga av att en motståndare pressar på oss. När våra rörelser inte är i jämvikt så indikeras också dålig rörelsekvalité. Vid alla sådana tillfällen hindras kroppen vanligtvis av vanan att aktivt anpassa sig till situationen. Jämvikt uppnås genom att vi nollställer spänningsbalansen mellan de inre och yttre krafterna och använder motståndarens överskottskraft till att nedkämpa denne.
Inre motstånd kan upplevas som muskulär spänning redan vid tanken på en rörelse utan att det finns yttre krafter. Normalt botar vi situationen med mera utnyttjande av viljan och försöker ta i mera. När viljan anstränger sig, uppträder ofta okända korsmotivationer och det är ett väldigt slösaktigt sätt att nå resultat.…