Year: 2012

From Sida 22 – Iwato 1810 by Iwato

Antalet tekniker och kata för Bujinkans nio traditioner är flera hundra. Varje teknik och kata har ett namn och ibland även flera namn, dvs samma teknik har olika namn beroende på skola.
Funktionen med namnet är att kommunicera dess idé och essens för en begränsad grupp av utövare och samtidigt dölja det för utomstående.

Tekniken kan t ex ha en omote och en ura sida, en öppen och en dold version. Zenpo keri är en vanlig teknik inom Bujinkan – spark framåt. Omote versionen som är synlig för alla är hälträffen – sokugyaku ken – medan för Ura versionen måste man bli initierad i av läraren för att förstå den, dvs sokuyaku ken – tå sparken. Dessa två sidor övas samtidigt men för en utomstående så verkar det som man bara övade på en spark. Det finns andra många sådana exempel i vår träning, var uppmärksam på dem.

Keri no Kihon Kata

Namnet kan också ge en bild av essensen utan att vara förklarande. En del av våra Kata slutar med ideogrammet ”setsu”, som betyder snö. Tanken är att man skall förstå bilden av snö som faller ner mot marken och täcker (dominerar) den. T ex är Ran Setsu en sutemi nage där man ger efter för Uke’s aggressivitet och faller med den mot marken för att därifrån kontra med en motteknik (slaget mot ansiktet med underlaget och sparken mot svanskotan).

Ran setsu

Drakar och tigrar är vanligt förekommande i namn och refererar i vissa fall till yin och yang (jap: in och yo). Draken är yang och kan då referera till de öppna, till det som pekar uppåt som t ex Hiryu ken, eld drakens eller den flygande drakens svärd, en teknik där svärdspetsen pekar uppåt eller som i det här fallet, kastas framåt från ett upprätt läge.
Tigern – Ko – förekommer t ex i Koto, tiger svärdet. Det är en teknik där svärdet pekar bakåt eller döljs på något sätt innan den tas i bruk, dvs ying, något som är i det fördolda.

Hononymer är också väldigt vanliga, dvs ord som låter likadant men har en annan betydelse. Ordet ”Ko – tiger” används i vissa fall där man egentligen menar ”Go – bakåt”. Ett annat exempel är ”koto ryu – tiger dräpar skolan” men som även kan tolkas som ”ko to ryu – tiger och drake”. Tecknet för ”ryu” kan också uttalas som ”yanagi” och betyder då ”tårpil (ett träd)”.

Förr i tiden kunde en elev få träna i åratal utan att veta namnet på teknikerna man övade på. Det var innan dan och kyu gradsystemet fanns. Då kunde man få sin första grad eller utmärkelse genom att man fick en ”mokuroku”, dvs en lista med namn på de tekniker man hade tränat. Eleven fick då själv söka insikt i vad namnet kunde innehålla för eidetisk information. Till en början kan man uppfatta mokuroku som bara en lista av objekt, men kunde allt eftersom man utvecklades även avslöja de idéer, principer och koncept som skolan hade som essens och idé.

Så är det än idag hos oss. Omote gyakku är inte bara namnet på en handledsteknik, Hicho är inte bara namnet på en ställning, utan det finns mycket mer bakom dessa etiketter. Många gånger finns det fler bottnar som etiketten markerar, så man får inte nöja sig med första bästa förklaringen utan alltid sträva efter mer.

Waza är ett japansk ord som vi vanligen översätter till teknik, men det räcker inte riktigt till för stridskonst. Det ordet som vi söker är ”akt”, en rörelse som grundar sig vår inre subjekt.
Om man enbart ser på tekniker som objekt är den korrekta japanska benämningen ”gijutsu”, dvs något är mer en teknologi.
Som nybörjare är det lätt att se på mokuroku som en katalog av gijutsu, men strävan för oss måste vara förstå dess waza.

När fokus på objektifierade idéer och tekniker tar över i stridskonsten, blir ritualerna och traditionerna av mycket större betydelse än erfarenheter och upplevelser i nuet.
Man slutar att söka efter funktion, nytta och verklighet, för att i stället komplicera träningen med sirliga turer och förprogrammerad koreografi, allt längre och längre bort från stridskonstens autentiska essens.
Träningen sker i en anda av förvaltning, av att ”så ska vara”, vilket förstås är den diametrala motsatsen till medveten närvaro.…