From Sida 5 – Iwato 1810 by Iwato

Jag roar mig för närvarande med att översätta delar av Hatsumi senseis senaste bok ”Jinsei Muto Dori” och har kommit till ett avsnitt som handlar om hans erfarenheter av att undervisa och bli undervisad… och då började jag fundera och reflektera över mina egna personliga erfarenheter på området.

Under åren som gått har jag naturligtvis förändrats och därför har även mina undervisningsmål som instruktör förändrats. Jag var ju tvungen att agera instruktör direkt från början för 40 år sedan trots att jag absolut ingenting kunde. Mina perspektiv har förändrats många gånger och idag har jag som målsättning att lära ut taijutsu 體術 – som i min nuvarande värld består av instinktiva och intelligenta rörelser – och som kan användas i vardagen likväl som vid en eventuellt akut nödsituation, såsom Miyamoto Musashi skrev om det redan 1645. Det ska inte vara någon skillnad i rörelsemönstret vad man än har för behov, men det är svårt att nå den nivån eftersom man måste besitta en god men intuitiv förmåga samtidigt som man måste vara ergonomisk i sina rörelser. Man ska göra rätt saker helt intuitivt. För om det ser ut som en ”snygg och cool” rörelse så är det inte en intelligent rörelse.

Det finns en teori om att vår rörelseförmåga utvecklas i fyra steg:

1. Man är omedveten om sin oförmåga
2. Man är medveten om sin oförmåga
3. Man är medveten om sin förmåga
4. Man är omedveten om sin förmåga

När jag undervisar nybörjare hoppas jag att få möta elever som är på nivå 2, de är enklast att undervisa. De elever som är absolut svårast att undervisa  är de på nivå 1, men som tror sig befinna på nivå 3. Det är vanligtvis sådana nybörjare i vår kampform som har någon form av tidigare kampsportsbakgrund eller en grundmurad idé om hur närkamp ska föras och tror sig därför befinna sig på nivå 3.

Det kan ta lång tid att komma från nivå 1 till nivå 2, särskilt i de fall det handlar om att krossa självbilden om att de befinner sig på nivå 3. Sprucken självbild är traumatiskt och det är sannolikt är att en sådan elev slutar innan de ens har kommit så långt. Men det finns också flertal sådana elever (sk posörer enligt Zhuangzi) som har skapat en egen stil eller system och därför lever i en illusion om att vara mästare men låtsas ge sken av att vara ödmjuka elever.

Äkta nivå 3 elever i vår organisation har tagit sig igenom nivå 2 och börjar lita på pedagogiken, har en grundläggande förståelse för strukturerna och strävar efter att ingjuta nyckelrörelserna i alla tekniker.

När det gäller nivå 4 så kan jag bara med säkerhet påstå att Hatsumi sensei befinner sig där. I Bujinkan har vi ett (godan-) test som är obligatoriskt innan man får börja undervisa och den visar prov på någon form av omedveten förmåga. Men när man har kommit så långt så är det ofrånkomligt att man på grund av stukad självkänsla (pga tidigare erfarenheter, uppväxt mm) att man titt som tätt faller ner i nivåerna igen. De flesta som har tagit en genväg från nivå 1 eller 2 kraschlandar efter sin godan test, tvekar på sin förmåga ännu mer och slutar att träna.

Klivet från nivå 3 till 4 inympar en känsla av otrygghet i början, men om man har tillit till metoden så gör man framsteg förr eller senare. Nivå 4 är ett tillstånd som saknar mätetal, graderingar, hierarkier, vinklar, avstånd, ställningar  och allt annat som man brukar koppla samman med en organisation som säger sig utöva en traditionell kampform. I Bujinkan handlar det bara att gå på, att träna mer, flera gånger om dagen.

Den där nivå 4 förmågan som jag skriver om är svårt att definiera. I gamla japanska dokument beskriver man det som mu’i och toku, idéer som har ett kinesiskt ursprung och kallas där för wu wei och de. Hatsumi sensei kallar det för ”rokkan 六感” i sin Jinsei Muto Dori – ett sjätte sinne – och bättre förklaring än så lär vi inte få från honom.…