From Sida 19 – Iwato 1810 by Iwato
Ryggraden är en vital del i vårt system för rörelsekvalité. Ryggradens S-form och dess växlande uppbyggnad av hårda och mjuka delar gör att den är rörlig, elastisk och kan uppta elastisk energi under rörelse och förflyttning. Den har dock två konstruktionsprinciper att alternera mellan.
- Den kan ha en vertikalt bärande konstruktion som kan vara utformad som en rak oelastisk pelare som ger en fördelning av kraften som är lika stor på alla kotorna,
- eller som en C- eller S-formad elastisk orm som kan ha skarpa kurvor där belastningen koncentreras, men i gengäld kommer den dock ha egenskaperna av att vara rörlig, elastisk och stötdämpande.
För vår taijutsu använder vi den första konstruktionsprincipen när vi har lyckats fånga motståndaren så att denne flyter i kukan[1] och den andra när vi själva befinner oss i den. Oftast sköts valet av konstruktionsform vid utförande av en rörelse helt instinktivt, men vi kan störa den funktionen med kontraproduktiv träning.
När en tyngdlyftare gör marklyft attackerar denne stången genom att gripa hårt om den. Denna grepprörelse triggar en inbäddad reflex i ryggen som gör ryggraden oelastisk och stabiliserar bålen så tyngdlyftaren kan göra sitt lyft. Om den reflexen triggas när vi utför en förflyttning, blir rörelsen kantig och klumpig. Testa själv; gör rullningar framåt och bakåt, ena gången med knutna nävar och den andra gången med avspända händer och jämför. När ryggraden är som en elastisk orm kan den absorbera krafter som i filmsekvensen nedan.
Testa igen: föreställ dig varje ryggkota som en stötdämpare. För att dra nytta av dessa stötdämpare när man förflyttar sig, föreställ dig helt enkelt att hela din ryggrad rör sig som en orm, ända från svanskotan till huvudet. När du lyfter ditt huvud föreställ dig att nacken börjar vid svanskotan. Låtsas som om ditt huvud är tung som en bowlingklot, och som bjuder varje kota att böjas, när du tittar nedåt. När du tittar uppåt kan du göra det omvända. Kändes det någon skillnad?
I dagens samhälle tenderar de flesta att bara använda sju kotor kring nacken för att röra huvudet, som är kroppens tyngsta del. Våra kroppar är designade att använda alla de 24 kotorna när vi rör oss. På detta vis lägger vi mindre tryck på kotorna och minskar risken för skador samtidigt som vi ökar rörelseomfånget. På liknande sätt tenderar många budoka att bara använda delar av ryggraden när de svingar sina vapen, vilket visserligen resulterar vassa rörelser men som saknar kontinuitet och förmåga till improvisation. Eftersom ryggen belastas ojämnt kan det även efter mångårig träning även leda till skador; vanligtvis i korsryggen som belastas extra hårt, men knäna kan också ta stryk. Skador är en klar och tydlig signal om att det finns brister i vår rörelsekvalité!
[1] Kukan 空間: rymd, utrymme