From Sida 12 – Iwato 1810 by Iwato
Detta är det sista kapitlet i boken Togakure ryu Ninpo Taijutsu, benämnt Atogaki, som betyder ”Efterord”, i fri översättning…
Efter tre år av fotografering har jag slutligen kunna publicera denna bok. Togakure ryu ninpo taijutsu, som är ett övergripande namn givet åt all taijutsu i de nio skolorna och som även kallas Bujinkan dojo taijutsu.
Även om jag nämnt det på flera ställen i boken så repeterar jag det igen, verklig taijutsu, sk shinken gata, är inte en sport för att utövas på mattor. Därav, eftersom faran är stor, så är träning enbart med nybörjare är förbjudet. Jag vill att elever skall träda in i Bujinkan dojo, och studera under vägledning av en shidoshi. Missbruk av kunskaperna i form av våld är absolut förbjudet.
Budo är en konst på hög nivå och kräver utveckling av hjärtat – joshin waraku – rent hjärta fylld av frid.
Jag blev elev till Takamatsu sensei, omslöts sedan i hans stora kärlek, men fick betala med blodvite. Det var ett möte med en sann krigartradition. Man kan säga att denna bok är frukten från den perioden. Genom denna bok lever sensei igen. Genom att samanställa allt i en bok som denna, blir min känsla för honom fördjupad. Att kunna återskapa senseis innersta tekniker, även om det bara är en tiotusendel, gör mig lycklig.
Låt mig berätta om en episod från våra möten. En efterträdare till en av de nio skolorna, Gikan ryu kosshi koppojutsu, Akimoto shihan som var mig senior och som jag är tacksam mot. Ibland när jag åkte till Takamatsu sensei för att träna kunde Akimoto senpai komma och möta upp mig. Det märktes i luften att han var glad att se mig, han sa ”unge mästare, du har kommit, sensei har väntat” och han ledde mig till andra våningen där sensei var. Han kunde starta en lång konversation med mig och aldrig sluta prata. Vid sådana tillfälle tände Takamatsu sensei lite tobak. ”Hej Akimoto, askkoppen”. Ja, svarade han och höll ut sina händer i en skål och där släppte Takamatsu sensei glödande tobak. När han skrek till stannade vår konversation upp för en stund. Det var goda tider.
Akimoto senpai var en mästare i Iai. Jag har känt Akimotos skicklighet bara några centimeter från mig. Vid en flodstrand klöv han en svala med sitt svärd. Den typen av träning ägnade han sig åt. Jag hörde av Takamatsu sensei att han blev sjuk och gick bort. Med sorg i rösten sa han ”jag var till åren långt före honom, jag önskar att det vore jag som hade gått bort istället.
Denna bok har kommit till stånd med hjälp av många buyu. Jag är dem djupt tacksam.
Februari 1983
Masaaki Hatsumi
Byakuryu…