Tag: kaho

From Sida 23 – Iwato 1810 by Iwato

Sedan forntiden har män sysslat med brottning och det var förmodligen det roligaste man kunde göra på den tiden med byxorna på. Det var något som var utspritt över hela världen. Egyptierna/Nubierna har dokumenterat det på stentavlor från perioden 2300 fKr.
Vikingarna hade sin Glima och ”lösa tag” brottning. Det fanns olika former av brottning i Afghanistan, Mongoliet och Afrika. Grekerna hade sin Pancrase och Japanerna hade Sumai.

Sumai utfördes stående och utan ring, den liknande Mongolisk brottning, Glima och andra dylika kampsporter som vi känner till idag.
Första skriftliga omnämnandet av Sumai finns i Nihon-Shoki från 720 eKr. Sumo är en modernare variant som kom till när man började brottas i en ring, som introducerades 1578 och som begränsade matchytan. Under de påföljande århundradena utvecklades Sumo gradvis till dagens arenasport.
Eftersom Sumai var brett förankrat i det japanska samhället, så var det naturligt att detta även påverkade metoder för strid och närkamp.

De från Kina invandrade Yamamoto krigarna blev kända under perioden 300 – 710 för sin skicklighet i kavalleristrid. De var beväpnade med pilbåge som de använde från hästryggen och det medhavda Chokuto eller Warabite-tachi svärdet som bars på ryggen användes först när pilarna tog slut. För att infanteriet skulle kunna skydda sig mot deras pilar och svärd började de använda rustning bestående av en hjälm med nackskydd, axelskydd, underarmsskenor av längsgående lameller och harnesk för skydd av bål med låg halskrage och kjol.

Kavalleriets hästar hade en mankhöjd på endast 1 meter så det gällde för infanteriet att med långa stångvapen och tunga stenar få ned ryttaren på backen för att sedan kunna avsluta kampen. Och omvänt gällde samma sak för Yamato krigarna, att hålla sig kvar på hästryggen så länge som möjligt, men vid ett eventuellt fall komma snabbt upp på fötter för att kunna fortsätta striden.
Med tiden utvecklades både stridsmetoder och kroppsskydd. Under Nara perioden [710 – 794] utvecklades rustningen eftersom man mötte numera inhemskt motstånd i form av ursprungsbefolkningen från de norra öarna som med vildsint gerilla taktik orsakade det japanska infanteriet stora förluster.

Från och med Heian perioden [794 – 1185] bildade rikemanssönerna grunden för ett nytt kavalleri med hingstar och krökta Tachi svärd började användas, eftersom de var lättare att hugga med från hästryggen. Kroppen skyddades av Oyoroi, en tung ryttarrustning hopsatt av lameller av metall eller läder. Den bestod av en Kabuto (hjälm) med Fuki-gaeshi (nackskydd), Do (harnesk) med 4-delad Kusazuri (kjol), Sode (axel och överarmskydd) samt skydd för armhålorna. Underarmarna skyddades av Kote och skenbenen av Sune-ate, metall plåtar som fästes runt underbenet och på fötterna bar man skor av björnskinn. En teori säger att detta var ursprunget till krigarklassen i Japan med dess Samurajer.

Japanerna var starkt påverkade av kinesiskt tänkande kring krigföring och hade därmed även ärvt vanan att dekapitera sina besegrade motståndare. Tachi var ett otympligt vapen för detta och därför utvecklades även ett kortare svärd som bars vid höften, den sk Koshi-gatana.
Infanteriet utvecklade längre spjut – Yari – med dubbel eggad spets för både stöt och hugg. Under slutet av Heian perioden konkurreras dock Yari ut av Naginata, ett stångvapen med krökt eneggat blad som vid denna tid var ca 60 cm lång.
För närstrid användes högerhandsdolken – Metezashi – som bars på höger sida, i motsats till Tachi som bars på vänster sida.
Beväpningen utvecklades med åren fram till Edo perioden [1603-1868], svärden blev bättre, vapen mot kavalleri utvecklades och rustningen blev lättare att bära så att även infanteriet kunde bära det.
Närkampen utvecklades naturligtvis också under denna tid. Dolkar användes främst för att dem kunde man sticka in mellan gliporna i rustningen. Hade man inget vapen gällde det att effektivt greppa om motståndaren och på något brutalt sätt dänga denne i backen så man kunde stöta en dolk i motståndaren eller slå ihjäl honom med eller mot en sten. Hjälmar och harnesk gjorde att slag och sparkar med händer och fötter gav liten effekt.

Man får förmoda att en del av krigarna var mer framgångsrika än andra och därför fanns det en del personer som började studera vilka parametrar och variabler som ökade den enskildes stridsförmåga. Den främsta förstärkningen av stridsförmågan fick man naturligtvis med vapen, men olika tekniker för obeväpnad kamp fanns ju inkluderat i och med kontakten med Sumai övningarna.
På detta sätt uppkom och utvecklades de äldsta stridskonsttraditionerna för närkamp och metoderna kunde ha olika namn såsom Koshi no Mawari, Kogusoku, Torite etc.

Olika familjetraditioner [Kaden 家伝] och skolor/organisationer [Ryu 流] visade olika grad av intresse för obeväpnad kamp, men alla hade det med i sin curriculum. I grunden var en Kaden/Ryu en militant organisation och hade endast intresse av att öka medlemmarnas stridsförmåga. Träningen och utbildningen inom den var en blandning av övningar med olika former vapen, taktik och vilseledning, det som benämns som Sogo Bujutsu 統合武術.

En feodaltida krigare, likväl som moderna specialoperatörer, har ingen tid att lära sig specifika metoder för varje unik vapen eller effektor som behöver användas på slagfältet. Tidigt kom man på att man måste ha standardförfaranden som fungerar oberoende av vapensystem. Operatörer i moderna specialförband kallar dessa för SOP (Standard Operational Procedures), medan Heian periodens krigare som lade grunden till det vi idag känner som Juppo Sessho no jutsu.

De allra första Kaden/Ryu som bildades var förmodligen mer lika Al Quaida än dagens demokratiska idrottsföreningar för fysisk träning och/eller personlig utveckling.
Stridsteknikerna handlade om att utgå från en orättvis fördel, såsom att angripa en obeväpnad person med dolda vapen, sparka ned sittande personer eller fälla en person så att denne slår i huvudet mot något hårt.
Om någon lyckades överleva ett sådant angrepp kunde den erfarenheten spridas vidare inom Ryu’n och utvecklas till en kontringsteknik.
Man lärde sig förmodligen ”hemliga” tekniker för hur man på snabbast och enklast sätt dödade en motståndare efter att man försatt denne i en situation där denne inte längre kunde försvara sig.

Vapenhantering på slagfältet var dock fortfarande det viktigaste och beroende på den historiska perioden kunde det vara långsvärd, hillebard eller spjut [Tachi 大刀, Naginata 長刀, Yari 槍]. Likt soldater i dag tillbringade man mesta delen av träningstiden med vapen och projektiler och relativt lite tid med att förbereda sig för relativt osannolika situationer som omfattar strypningar och knivar.

Inomhustekniker var först och främst för likvidering eller tagande av fångar. Taktiken kunde vara att närma sig en person medan man t ex skulle servera mat. Tekniken var långt mindre viktigare än mental styrka för att man skulle klara av att göra någonting sådant.
Under den fredliga Edo perioden genomgick många Ryu en förändring. Dessa hade överlevt århundraden av krig, men dog ut under den långa freden eller förvandlades Kaho [花方] – blommiga metoder – som var en urvattnad kopia av sitt ursprung. En del Kaden förvaltades som hemliga metoder inom familjen och kunde därför överleva även freden, varav de som förvaltades inom Toda familjen ingår i Bujinkan.…