From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato
Mer från min gode vän Ingvar Hulterström. Se även McDojo inlägget.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].
Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström
Angående gruppen kontra individen. Det här är ju något det forskats på en hel del genom åren. Kanske (och här spånar jag en aning) kan man se gruppen som en förstärkare. Cybernetik, och senare komplexa dynamiska system, handlar ju mycket om styrning, dvs. hur det är möjligt att styra olika typer av system.
Deterministiska system [McDojo] hanteras genom att systemets delar analyseras, därigenom kan systemets funktion förstås, vilket innebär att man kan planera indata och då ha full koll på utdata, eller beteende hos systemet. Mycket av vetenskapen har ju också handlat om att, via modeller, reducera komplexa system till komplicerade system. Ett exempel på ett komplicerat system är en modern processor som, även om den består av många miljarder komponenter och därigenom är komplicerad, egentligen i sin grund är enkel och ickekomplex.
Ett tidigt exempel på ett komplext system som inte gick att reducera till ett komplicerat system, även om det i praktiken är vad man gör när man gör beräkningar, är tre-kropps problemet. Detta är ett komplext system, även om det inte är ett komplext dynamiskt system. Och komplexa system är svårare, vilket väl är skälet till att vetenskapen försökt undvika dem under så lång tid, och till och med ansåg att alla system var deterministiska. I början av 1900-talet påbörjades dock en utveckling inom vetenskapen, mycket i och med de tidiga cybernetikerna. För att det här inte skall bli för långt och långrandigt sammanfattar jag vissa viktiga egenskaper hos komplexa dynamiska system, som jag tagit från en text jag skrev några år sedan.
- Komplexa dynamiska system består av minst två delar som kommunicerar.
- Kommunikationen sker på ett sådant sätt att cirkulär kausalitet möjliggörs.
- Kommunikationen är ickelinjär.
- På hel-systemnivå går det inte att objektivt definiera systemets komponenter eller att avgränsa systemet.
- Det går inte att på ett entydigt sätt definiera en viss systemorganisations kvalitet utan detta måste alltid göras i förhållande till ett annat komplext system, t. ex. det man ofta kallar miljö.
- Fundamental för komplexa dynamiska system är reglering eller styrning och där gäller Ashby´s Law of Requisite Variety, vilket innebär att enda sättet för ett system att minska variationen i skadlig information på en lägre nivå är att öka variationen på en högre nivå
- Ett komplext dynamiskt system kommer, om punkt 1-6 är uppfyllda, att öka eller förändra sin organisationsgrad, vilket ofta uttrycks som att komplexa dynamiska system självorganiserar eller lär sig.
Nåväl, det här är inte tänkt som en introduktion till komplexa dynamiska system, det gör Ashby mycket bättre än jag. Istället har jag tänkt applicera det på Bujinkan, och kanske främst frågan om hur man hjälper en grupp människor att öka sin organisationsgrad, eller som man mer vardagligt uttrycker det, lära sig, men inte bara lära sig utan lära sig på ett sätt som är kongruent med Bujinkans kihon, själva kärnan i Bujinkan och det som Hatsumi sensei hela tiden försöker lära ut. Och här blir språket ett problem. Eftersom han ju har full koll på det här försöker han inte lära ut. Det är ett sätt att uttrycka sig som är som hämtat från deterministiska system.
…
[Det pedagogiska målet] … om vi utgår från komplexa dynamiska system, är ju att eleverna, som komplexa dynamiska system, skall förändras enligt punkt 7 ovan:
7. Ett komplext dynamiskt system kommer, om punkt 1-6 är uppfyllda, att öka eller förändra sin organisationsgrad, vilket ofta uttrycks som att komplexa dynamiska system självorganiserar eller lär sig.
Det är ju precis det här vi vill när vi instruerar. Det är därför vi då måste undersöka, och applicera, eller översätta, punkt 1-6 för att förstå hur det här skall gå till i en Bujinkan-kontext.
[ur Wikipedia: Komplexa system är mer spontana, mer oordnade och mer levande – de befinner sig på randen till kaos, där systemen har tillräcklig stabilitet för att vara uthålliga, men samtidigt kan omvandlas. Randen till kaos är där komplexa system kan vara spontana, adaptiva, och levande.]
När man träffar en nybörjargrupp för första gången går det ju att tuta i dem vilken smörja som helst. Det finns alltså enorma mängder skadlig information gruppen behöver skyddas ifrån. Det här är då en första indikation vad gäller instruktörens roll. Han eller hon skall skydda gruppen från skadlig information. Instruktörens första funktion är alltså som regulator, dvs. den som enligt punkt 6 ovan, genom att öka variationen på en reglerande nivå, minskar variationen vad gäller skadlig information på en lägre nivå. Den reglerande funktionen innebär dock inte någon som helst kunskap, tänkande eller planering. Det är bara ett större informationsinflöde på en nivå som hindrar skadlig information på en annan nivå. Detta står ju naturligtvis i stark kontrast till instruktörens roll enligt ett deterministiskt system.
Vidare måste kommunikationen följa punkt 1 – 3 ovan, och det här är viktigt. I en vanlig organisation är kausaliteten linjär, dvs. order utgår från organisationens högsta punkt, ”hjärnan”, och flödar sedan nedåt. I ett komplext system är kommunikationen och kausaliteten cirkulär, och det går därigenom inte att säga att t. ex. en god idé eller en riktigt cool teknik* har sitt ursprung i instruktören. Den uppstår i systemet men kanaliseras via regulatorn, som ser till att informationen har erforderlig [rörelse-]kvalitet.
Eftersom regulatorn, eller instruktören, om han eller hon skall kunna inneha en regulatorsroll, inte (om jag är lite strikt teoretisk en stund) kan vare sig planera, tänka eller inneha någon kunskap, måste all information, i varje ögonblick, komma från systemet.
Här blir det naturligtvis en fråga om informationsteori och sådant som bandbredd, samplingrate och så vidare, och det är naturligtvis förmodligen så (om jag slutar vara strikt teoretisk och blir lite mer praktisk) att tänkande, minne, planering och kunskap har en funktion att fylla, men det är viktigt att, på ett dynamiskt sätt, försöka hålla detta på rätt nivå. Här kan man ju naturligtvis undra över varifrån det skulle kunna komma några coola tekniker från en nybörjargrupp, men då glömmer man av att systemet inte är begränsat till bara ”nybörjargrupp – instruktör” utan att detta system faktiskt i sin tur ingår i det större systemet Bujinkan. Och det är interaktionen mellan dessa tre system som skapar den coola tekniken.
[*Waza 技 är den japanska termen som vi vanligen översätter till teknik på svenska, men det kan även tolkas som färdighet, konst eller metod. Jag vill i Bujinkans sammanhang tolka det som ”rörelsemål”, ett mål som varierar dynamiskt beroende på miljön enligt punkt 5 ovan.
Exempel på ett mål kan vara ”slag som knockar, krossar eller bedövar fienden”. Enligt Hatsumi sensei ska detta kunna ske utan att råstyrka används – ”no power!” – och för att kunna göra det måste man nå rörelsemålet med hjälp av vissa specifika nyckelrörelser. Dessa nyckelrörelser är vad som bildar vår kihon 基本/ 起本. Om man saknar förmåga att använda kihon men ändå uppnår rörelsemålet har man använt sig av kompensationsrörelser, dvs muskler mm.
Med vår träning inpräntar vi dessa nyckelrörelser i vårt rörelsemönster och befriar kroppen från kompensationsmönster och på detta sätt utvecklar vår rörelsekvalité. Med erfarenhetskunskap lär vi oss mönsterigenkänning och kan använda dessa i akuta nödsituationer. Det är kanske det man skulle kunna kalla för ”coola tekniker”. Problemet är oftast inte att lära sig nyckelrörelserna, utan att göra sig av med alla konstiga kompensationsmönster vi har skaffat oss under årens lopp. Viss träning kan till och med förstärka dessa kompensationsmönster!
”Super coola tekniker” blir det när vi kan improvisera, dvs ta isolerade rörelsemål: {slå, greppa, kasta, lossa och använda taktik med korrekta nyckelrörelser}, som vi sedan integrerar i helt nya rörelsemönster.]…
Read More