improvisation - NinZine 3.0

Bujinkan är ett symboliskt system!

IwatoJune 8, 2014

Min gode vän Ingvar Hulterström och jag har i många år diskuterat lärande, träning, tekniker mm. Ingvar är psykolog och har varit med sedan tidigt 80-tal och har många intressanta idéer och åsikter om vad som är essensen i budo i allmänhet och Bujinkan i synnerhet.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

…

Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström

Bujinkan har många likheter med den typ av komplexa system som språk är ett exempel på, och att språkets grundläggande egenskaper kan belysa hur kreativitet och improvisation därför är nödvändiga och centrala begrepp i Bujinkans Kihon. Och nu kan vi återgå till frågan om den typ av pedagogik som därför bör vara implicerad om Bujinkan kan liknas vid ett språkligt, symboliskt och komplext system.

Det första jag då behöver peka på är, som jag redan sagt, att det symboliska system som i hög grad strukturerat normalfungerande människor, språket, har gjort detta på en omedveten nivå, och det går att påstå att det vi kallar ”det omedvetna” är strukturerat som ett språk. D.v.s, när vi hör ordet ”var” i en viss kontext är vi bara medvetna om en betydelse. Det faktum att ordboken anser att ordet kan ha många betydelser är vi inte medvetna om. Ordets mångtydighet är alltså omedveten. Och detta är mycket viktigt.
Just nu, när jag skriver det här, pågår det allehanda kemiska processer på cellnivå i min stortå. Är jag medveten om detta? Nej. Är det här då samma sak som att jag är omedveten om ordet var´s mångtydighet? Nej, och detta är skälet till att man behöver upprätta en skillnad mellan det som kan kallas icke-medvetet (en fullständigt grotesk mängd fysiologiska processer som hela tiden pågår i min kropp” och det som kallas för omedvetet (språkligt strukturerade psykologiska processer).

Barn föds med en enorm förmåga till mönsterigenkänning (pattern recognition). Det är det som kan göra att ett barn som dricker apelsinsaft när det är sjukt och mår illa, direkt kan utveckla en aversion mot apelsinsaft som kan sitta i under lång tid. Biologiskt grundade mönsterigenkänningsmekanismer skapar snabbt den indexikala kopplingen ”illamående-förgiftning-apelsinsaft”, vilket innebär att barnet sedan under lång tid tycker att apelsinsaft smakar illa. Detta är ett exempel på en generell princip, d.v.s. att däggdjur, redan från födseln, har stor förmåga att snabbt skapa olika ikoniska och indexikala kopplingar.
Vi är alltså genetiskt förberedda att snabbt skapa de två första teckennivåerna. Den tredje nivån, symbolen, är vi dock inte biologiskt förberedda för. Detta är något vi måste lära oss. Man har också, via mycket sinnrika experiment, kunnat visa att det faktiskt är möjligt att lära schimpanser mycket rudimentära symboliska system. Det har ju under lång tid forskats kring eventuella biologiska grunder för autismen med utgångspunkt från att det måste vara något fel på dessa barns grundläggande biologiska mekanismer. Så är det inte alls, istället är det så att deras biologiska mekanismer fungerar alldeles utmärkt, men eftersom något hindrar dem från att lära sig symboliskt tänkande stannar de i utvecklingen.

Eftersom vi inte är förberedda för att tillägna oss symboliskt tänkande och symboliskt språk, men vår beredskap för de andra två typerna av tecken är mycket starkare förankrad i vår biologi, blir det därför lite av en dragkamp mellan dessa system under barnets utveckling.
Ikon- och index system är på många sätt trevliga; de är entydiga, d.v.s. de betyder alltid samma sak. Om kopplingen apelsinsaft – gift etablerats ändras den inte i första taget, och det behöver inte finnas några tveksamheter kring vad tecknet egentligen betyder.

Normal inlärning sker oftast genom serien ikon → index → symbol, men det som är det svåra är att hoppet mellan å ena sidan ikon → index och å andra sidan ikon/index → symbol är ett stort hopp där de tidigare kopplingarna måste läras av för att det symboliska systemet skall kunna skapas. Detta innebär att om Ikon/Index-kopplingarna blivit för starka, upplevs för ”bra”, är det risk att investeringen blir för stor och den nödvändiga symboliseringsprocessen uteblir.
[Citat: be careful what your practice, because you just might be really good at doing the wrong thing]

I tabellen tidigare där jag beskriver några viktiga egenskaper hos de olika teckentyperna, säger jag bland annat att både ikoner och index ökar den kognitiva belastningen. Illustrationen nedan visar detta:

Detta är i från ett experiment på 60-talet där man undersökte om det gick att lära bonobo-chimpanser ett rudimentärt symboliskt system. Man startade med att lära aporna ikoniska och indexikala kopplingar mellan t. ex. ”få-morot” eller ”ge-äpple”. De tre chimpanserna som deltog i experimentet behövde flera tusen försök innan de hade lyckats skapa de nödvändiga tecknen. Vi ser då enkelt att för ikon/index systemet behöver aporna minnas 9 tecken. Man gick sedan över till att försöka få dem att ta steget till ett symboliskt system istället, vilket var stressande för alla tre, helt plötsligt hade ju det de visste slutat att fungera.

Två av chimpanserna klarade att ta detta steg, den tredje klarade inte av det och intressant nog tappade den också det den redan lärt sig. Det riktigt spännande hände dock, när man för de två som klarat av symboliseringen, lade till en frukt till. När man under ikon/index-fasen lagt till en ny frukt hade det krävts 100-tals nya försök innan apan lärt sig de nya tecknen. Efter de lyckats skapa ett symboliskt system klarade de ögonblickligen att inlemma en ny frukt i systemet och kunde direkt använda den. Och här ser man ännu tydligare skillnaden vad gäller kognitiv belastning: I utgångsläget kräver ikon/index-systemet att apan minns 9 tecken, medan det för det symboliska systemet bara krävs 6. När den nya frukten läggs till har minnesbelastningen för det symboliska systemet bara ökat med 1, från 6 till 7 alltså, medan ikon/index-systemet nu kräver 12.

När jag beskriver detta gör jag det i form av allt eller inget, som om det symboliska hoppet sker överallt på samma gång, men så är det naturligtvis inte. Även detta sker i den naturliga utvecklingen gradvis, där delar av ikon/index-systemet symboliseras. Och detta är ju faktiskt något man som instruktör kan se väldigt tydligt hos vissa elever. När de lyckas symbolisera delar av Bujinkan ökar helt plötsligt deras förmåga dramatiskt. Men eftersom denna process är omedveten är de oftast inte själva medvetna om vad som hänt, förutom den trevliga känslan att det nu helt plötsligt fungerar, även om de inte förstår varför.

Så, vad vi därför kan säga om den pedagogik som möjliggör symbolisering är att den bör vara försiktig med att skapa för välfungerande ikon/index-system. Och detta är exakt vad som sker när barn börjar lära sig språk. Barn har dåligt fungerande kognitiva system, d.v.s. de svårt för att tänka, har dåligt minne etc. Detta innebär att de mycket tidigt tvingas in i en symboliseringsprocess, de har liksom inget val. Eftersom de ändå har svårt att minnas speciellt stora ikon/index-system, är det inte en speciellt stor investering för dem att istället ta det symboliska språnget. Ett av problemen för vuxna när de skall lära sig ett nytt språk är att de, till skillnad från barn, har mycket bra kognitiva system vilket gör att det är för lätt för vuxna att lära sig ikon/index-system, vilket i sin tur innebär att symboliseringsprocessen kräver en relativt stor investering.

Eftersom jag ju menar att Bujinkan är ett symboliskt system, men ett symboliskt system som måste läras av vuxna, måste man då vara extra noga med att använda en pedagogik som försvårar allt för stor inlärning på ikon/indexnivåerna och istället, på samma sätt som för barn, tvingar den tränande att snabbare ta det symboliska språnget.…

Språk och semiotik

IwatoJune 3, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Fortsättning på föregående artikel om Symboler av min vän Ingvar Hulterström, psykolog och medlem i Bujinkan sedan tidigt 80-tal, en djupdykning i språk och semiotik och slutligen hur allt detta kan kopplas ihop med Bujinkans pedagogik.

[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Att språket på symbolisk nivå fungerar på detta sätt [se föregående artikel] är de allra flesta av oss lyckligt omedvetna om, symbolens tomhet/mångtydighet hålls utanför vårt medvetande, och vi blir bara medvetna om en betydelse, den som en omedveten process valt ut i en given kontext.
Hos personer med olika psykos problem som t. ex. schizofreni är det ofta lättare är se dessa grunder hos språket eftersom det är vanligt att de får problem med de omedvetna processer som gör dessa språkliga val på symbolisk nivå och att de kan bli smärtsamt medvetna om symbolens samtidiga meningslöshet och mångtydlighet [jmf med begreppet Ku (空) – tomhet -eller ”zero” som Hatsumi sensei också pratar om].
När en person inte klarar att tolka ord som symboler utan istället förstår dem som ikoner eller index har detta flera viktiga konsekvenser.

Eftersom det hos en person där språket fungerar är så att orden är utbytbara, har ingen/flera mening/ar, och där strukturen är det viktiga blir inte orden lika viktiga. För en person där språket fungerar mest som index, som ju bara har en mening, blir orden istället något mycket viktigt och också något orubbligt. Ordet klistrar fast vid tinget och får en makt det inte har för en person där språket fungerar.
Ett väldigt bra exempel på detta är från A.R. Lurias fallstudie ”The mind of a mnemonist”. Denna fallstudie anses ofta handla om minne och minnessystem, men den innehåller så mycket mer. Istället för att bara undersöka patientens minne, som ett separat kognitivt delsystem (enligt ett linjärt sätt att tänka) var Luria intresserad av:

What effect does a remarkable capacity for memory have on other major aspects of personality, on an individual´s habit of thought and imagination, on his behavior and personality development? What changes occur in a person´s inner world, in his relationship with others, in his very life style when one element of his psychic makeup, his memory, develops to such an uncommon degree that it begins to alter every other aspect of his activity?
(REFERENS: Luria, sid 4)

Han var alltså intresserad av komplexa fenomen på helsystemnivå. Detta är en patient som idag förmodligen hade fått en diagnos inom autismspektrum. Han hade ett alldeles fenomenalt minne, i så hög grad att han var oförmögen att glömma. Hos honom hade inte heller minnesbarriären inträtt, han mindes alltså allt från mycket tidigt i sitt liv. Dock var hans tänkande nästan helt ikoniskt och indexikalt:

…the mnemonist, S., whose case is studied in such exquisite detail in these pages, is a man whose memory is a memory of particulars, particulars that are rich in imagery, thematic elaboration, and affect. But it is a memory that is peculiarly lacking in one important feature: the capacity to convert encounters with the particular into instances of the general, enabling one to form general concepts even though the particulars are lost. It is this latter type of”memory without record” that seems so poorly developed in this man.
(REFERENS: Luria sid XXII)

Han saknar nästan helt symboliskt tänkande, vilket blir tydligt när han ställs inför poesi, som ju i mycket hög grad utgår ifrån symboliskt tänkande.
Följande kommer från mars 1935, där mnemonisten S. ställs inför en dikt av N. Tikhonov:

An old man was standing in a grape through,
Clutching a pole, stamping grapes with his feet.
But the worker in him, grown fierce with greed,
Eyed that river of wine he so revered.

Sunset came as usual, gigantic it rumbled,
Rocking the grass, the wind pounding the old man´s hut.
He stepped out of that low wooden through,
Barefoot entering his hut, now such a jumble.
(REFERENS:, från Luria sid 121)

Jag väljer här att citera hela S. försök att förstå denna ganska så enkla dikt:

. . . I saw the old man clearly. He was a little taller than average, had rags wrapped around his legs, and looked something like Leo Tolstoy. He was standing in a place that resembled a garden . . . As for the word kupel [here meaning ”grape trough”] that’s a bunch of grapes. What first appeared was the brown polished barrel of a gun . . . I saw the old man. It seemed as if he were cursing the servant for something. Farther on I saw the river of wine, a dark river since wine [Russian: vino] is such a dark word. The river that appeared was one I know in Rezhitsa, near a place called the Mount of Bathsheba . . . Earlier there had been an old ruined castle on this mountain.

Behind the mountain I could see some sort of glow – sunrise, apparently. Most likely it was coming up behind the sawmill in Rezhitsa . .. Then I saw some tall grass that began to sway . . . I didn’t know what this signified— individual blades of grass, tall grass, sedge . . . I was standing at the shore and saw all this from a distance. . . Then the objects grew larger. The figure of the old man, transparent, rushed past me, swept by like a zephyr. Through it I could see the grass and to the left, it seemed, a hut with a tightly fitting roof. The furniture inside was familiar to me – no doubt the furniture we had at home. No, I just don’t understand this . . . The impression I got of the poem was rather like what you’d get if you accidentally overheard a conversation – fragments of images that made no sense. . . At first it seemed the old man was enraged with the servant and was kicking him because the servant was rich, was wearing rope sandals. The servant doesn’t protest, for he loves wine . . . Then the river appeared to me. After that I gave up trying to follow the poem. It was a nightmare . . .
(REFERENS: Luria sid 121)

Han visar här tydligt hur totalt förvirrande det blir när han med sitt i huvudsak ikoniska och indexikala tänkande försöker förstå språk på symbolisk, metaforiskt, nivå.

Det här blev ju en ganska så lång utflykt i språkets och semiotikens värld, men, tror jag, viktig. Det här beror på att jag anser att mycket av Bujinkan behöver förstås som ett symboliskt system, till skillnad från så många av de kampsporter som snarare är konstruerade som ikoniska- eller indexikala system. Se t. ex. på en sport som Karate, där det finns ett sätt att utföra en viss teknik, ”Det Korrekta Sättet”, och där kontexten liksom inte spelar någon roll. Det är ju också skälet till att man tävlar i Kata. Eftersom det finns en ideal teknik, går det ju att mäta hur nära de olika tävlanden kommer. Kanske är det också därför man, när man ser det som kallas för Randori, undrar om det över huvud taget finns någon som helst koppling mellan detta och sportens kator.
När man däremot ser Hatsumi Sensei göra ”Randori” finns det ingen som helst skillnad mellan det och det vi förstår som Bujinkans grunder.

Men när det finns en ideal (eller ikonisk) teknik är det ju svårt att skapa något nytt, för att skapa något nytt innebär ju faktiskt att en ny koppling mellan två symboler, en koppling ingen kanske tänkt på innan, helt plötsligt uppenbarar sig. Det är ju precis det här så mycket av poesin, musiken… ja, faktiskt all konst baserar sig på. Men detta kräver symbolens samtidiga meningslöshet/mångtydighet, att symbolen kan ha många olika betydelser. Så, kreativitet, improvisation, idéer etc. kräver symboler [!!!].

Och det är väl det som under lång tid, när det här började gå upp för mig, varit det som kanske imponerat på mig mest med Hatsumi Sensei och det hans skapat med Bujinkan. Vad han gjorde var, så att säga, att symbolisera de nio skolor han grundade Bujinkan på.
Detta innebar också, liknande som för språk, att han på samma gång skapade ett system som har många likheter med komplexa system.

[Citat från Hatsumi sensei

“Everything is different, but everything is the same. Please try to find this commonality in all the movements of our art. This technique could be applied equally effectively with a gun, shuriken, sword…whatever. It’s all the same.”
”If you were to write this art of the spear, sōjutsu (槍術), as sōjutsu (争術), meaning fighting techniques, you would see a dramatic change in the concept of the spectacle of fighting with spears on the battlefield.”
I frequently taught Takamatsu Sensei’s proverb: “You yourself must become Ku”– vanishing taijutsu, taijutsu that cannot be seen, taijutsu that becomes transparent.
Learning a technique is not an end in itself, it merely indicates where you need to start. It is only by discarding memorized techniques, stripping them down, that you can discover a way forward to the next masterpiece.
You’re not ”doing” a technique. Being able to control without holding on in the kukan. It’s like juggling in the kukan. This is the most important thing for the upcoming kunoichi taikai. Because you don’t need strength to juggle.

…som visserligen kan tolkas på olika sätt men som jag tar som att tekniker är symboler ]…

Symboler

IwatoMay 26, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Min gode vän Ingvar Hulterström och jag har i många år diskuterat lärande, träning, tekniker mm. Ingvar är psykolog och har varit med sedan tidigt 80-tal och har många intressanta idéer och åsikter om vad som är essensen i budo i allmänhet och Bujinkan i synnerhet. Han skrev ihop en artikel på närmare 20 A4 sidor som jag tänkte pyttsa ut portionsvis.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Jag misstänker att det finns historiska skäl till att denna situation uppstått [se tidigare inlägg av Ingvar], och det som följer nu är väl inte direkt vetenskapligt underbyggt, utan mina egna spekulationer. Trots det tror jag att det är användbara spekulationer.

Om vi startar med de idag stora kampsporterna som t. ex. Judo, Karate etc. skapades ju de runt 1900-talets början (Judo 1884 och Karate 1905 om jag minns rätt [att jämföra med baseball som introducerades i japan på 1870-talet]). När man skapade dessa tekniska system var det ett mycket stort brott med de stridskonster man hämtade sina tekniker ifrån. Jag vill mena att det egentligen är få som riktigt förstår hur extrem skillnaden egentligen är. När man gick från stridskonst till kampsport innebar detta ett skifte från kvalitet till kvantitet. Här bör man erinra sig en mycket grundläggande vetenskaplig princip: om något är mätbart handlar det om kvantitet, d.v.s kvalitet är inte mätbart. Det är därför man inom vetenskap skiljer mellan kvantitativa- och kvalitativa metoder [enl Robert Pirsigs definition]. För strid är det kvalitet som är intressant med döden som sin yttersta gräns, vilket innebär att det har mycket hög kvalitet att inte gå in i en strid som eventuellt blir för svår. I en MMA fight förlorar man på walkover om man agerar på det sättet.

Man bör också minnas att det just var den industriella logiken som under 1800-talet hade svept in över Japan med stor kraft, och som innebar mycket stora förändringar i det Japanska samhället. Omvandlingen av de traditionella stridskonsterna till kampsporter var alltså, menar jag, en följd av just den industriella logikens intåg i Japansk kultur. Och det var också dessa sporter som under 1900-talets början introducerades till västvärlden. Man kan ju då naturligtvis fråga sig om det ens hade varit möjligt för de tidigare stridskonsterna att få ett sådant genomslag i väst? Jag tror inte det eftersom västvärlden sedan 1600-talets slut själv genomgått en stor förändring mot den industriella logiken, och de hade på ett mycket grundläggande plan inte passat. De deterministiska kampsporterna passade dock som handen i handsken.

De allra flesta som började träna i Bujinkan på 80-talet kom ifrån någon av de stora kampsporterna. Eftersom Bujinkans Kihon, som jag pekat på, är så totalt väsensskilt från dessa idrotter tror jag att man tog med sig de pedagogiska modeller man lärt sig från dessa kampsporter. Detta beror nog delvis på att Bujinkans pedagogiska modell från början kändes så totalt oförståelig att man var tvungen att falla tillbaka på en deterministisk [McDojo] modell, men jag tror även att det var så att det från början kändes så totalt främmande att man tolkade det som att det egentligen var kampsportens grund man höll på med även om det inte riktigt gick att se än.
Ett exempel på detta är ju varje gång någon varit i Japan och helt plötsligt hade Kihon Happo förändrats. Vi förväntade oss en samling konkreta grundtekniker som liksom fungerade som chefen i en deterministisk organisation, varifrån alla andra tekniker, med linjär kausalitet, sedan skulle flöda. Vad vi fick kunde vi inte förstå, för det vi fick var istället något som fungerade som ordet ”Var” från exemplet ovan, vi fick en massa konkreta tekniker som cirklade runt och pekade mot det symboliska system som Kihon Happo egentligen är.

De som började träna på 80-talet är, om de är kvar, idag höggraderade instruktörer. Eftersom, tror jag, mycket få egentligen har förstått Bujinkans pedagogiska grund, är själva grundförutsättningen för att också lära sig att ta steget från det konkreta till det symboliska obefintlig, och man har haft kvar kampsporternas [McDojo] pedagogik.

Naturligtvis är det så att många av dessa instruktörer själva har förstått Kihon, men eftersom man fortfarande använder en deterministisk pedagogik innebär det att detta liksom inte överförs till eleverna, det blir alltså ingen tillväxt [!!!].

Resonemanget ovan kräver egentligen att jag försöker säga något om den pedagogiska grunden för att ta steget från konkret till symboliskt tänkande. För om det är så som jag menar, att Bujinkans Kihon egentligen är ett komplext symboliskt system, är det just detta skifte, från konkret till symboliskt, vi måste undersöka. Men först måste jag nog starta med att tala lite om symboliskt tänkande, och varför det är så fundamentalt för kreativitet och den improvisation jag menar är en fullständigt nödvändig del av Bujinkans Kihon.

Människans viktigaste grund, par excellence, för det symboliska tänkandet är språket. Utan språk, inget symboliskt tänkande. Punkt! Men för att förstå vad det är i språket som möjliggör detta måste jag ta en liten utflykt till ett forskningsfält som kallas för semiotik. Vanligtvis när vi tänker på språkvetenskap tänker vi lingvistik, men där lingvistiken sysslar med mänskliga språk är semiotikens studieobjekt större, och sysslar med alla typer av teckensystem. Semiotiken innehåller alltså lingvistiken. Vad gäller teckensystem, oavsett om det handlar om mänsklig kommunikation, eller hur vår genetik tolkar och utrycker sig i förhållande till olika miljöfaktorer, talar man inom semiotiken om tre nivåer av tecken: Ikon, Index och Symbol. Följande tabell sammanfattar en del viktiga egenskaper hos dessa tre nivåer.

Ikon, index och symbol

Man kan då se att det går en tydlig skiljelinje mellan ikon/index å ena sidan och symbolen som på flera sätt har egenskaper som ofta inte är intuitivt förståeliga. Det är nog så att många, när man frågar hur de tror språk fungerar, skulle utgå från ikonens eller indexets funktionssätt, förmodligen på grund av att dessas sätt att fungera mest liknar det man menar med kommunikation; att någon form av beteende i ett system överförs till ett annat system och där får en effekt (”gå och borsta tänderna” varpå barnet går och borstar sina tänder). Eller, kanske är det så vi önskar att språk fungerade.

Det sammansatta fenomen vi kallar språk består, hos människan, av alla tre nivåer. Uttalandet ”tomma tunnor skramlar mest” som sägs tillsammans ett lite trött ansiktsuttryck innehåller alla de tre nivåerna, men det är mycket användbart att kunna analysera uttalandet i sina olika beståndsdelar. Det är mycket möjligt att en patient med utvecklingsstörning förstår det sagda på ikon/index-nivå men inte uppfattar det symboliska innehållet i metaforen ”tomma tunnor skramlar mest” utan för sin inre blick ser en tom tunna som skramlar och därför skrattar. Detta gör det möjligt att förstå att det som man tidigare tyckte sig se, att personer med autism har svårt för all kommunikation inte riktigt stämmer. Vad de ofta har svårt för är den symboliska eller metaforiska nivån, inte all kommunikation.

Vad vi ser från tabellen ovan är att ikoner och index båda pekar mot något i verkligheten och att detta inte förändras; betydelsen hos en ”varning för älg-skylt” är inte kontextberoende. Symbolen, däremot, är helt kontextberoende, vilket innebär att den inte betyder något utan att den kopplas samman med andra symboler i en sekvens. Exempel på detta är ordet ”Var” från exemplet tidigare.

Vad vi ser är att ordet ”Var” får en given mening först när det placeras i en kontext varför det går att säga att ordet som symbol inte har någon mening när det står för sig själv. Att jag pekar på just ordets symboliska betydelse har att göra med att ett ord kan tolkas på alla tre nivåerna samtidigt; ikoniskt som en ordbild, som ett index (vilket då innebär att det bara har en – självklar – mening) och en symbol.

På samma gång kan man säga att symbolen, innan betydelsen valts, innehåller många potentiella betydelser och att detta kräver någon form av val, vi måste delvis välja vilken betydelse som är mest lämplig vid ett givet tillfälle. Till viss del hjälps vi i denna valsituation av den struktur som uppstår av grammatiken i den mening vi skapar, läser eller hör, men bara delvis, vi måste välja en mening ibland många. Vissa typer av humor uppstår när det paradoxala uppstår att ett ord får flera meningar på en gång. Detta kan ses i skämtet: ”Vad är en bandvagn? Jo, det är ett fordon med kassettdäck.” På grund av hur dessa två meningar är konstruerade ger ordet ”kassettdäck” upphov till två betydelser, men två betydelser som inte kan samexistera.

[Ex: Omote gyaku 表逆 är en symbol för ett rörelsemål och inte en teknik som skall utföras ritualiserat. Tecknet 表 kan vi uttala som omote, men som också, beroende på sammanhang kan uttalas som arawasu, uwagi eller hyo. Enligt en ordbok kan vi översätta det som ”show, express, manifest, display, surface; table; chart; diagram”. En homonym till omote är tecknet 面 som kan översättas till ansikte och yta (Hatsumi sensei använder båda dessa tecken).

Tecknet för gyaku 逆 kan översättas som ”inverted; reverse; opposite; wicked, disobey, rebel; rebel, traitor”. Dessutom anger samma ordbok att en synonym till detta tecken är 倒 (eftersom de båda går även att uttala som ”saka”), som vi använder t ex i termen för kasttekniken ”taoshi”, dvs fällningar.

Omote gyaku är därmed en symbol för ett rörelsemål, som kan variera beroende på situationen. Många översätter detta till ”handledsbrytning utåt” och det är inte helt korrekt. ]…

Play! del 2

IwatoMay 18, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Del 2 om Play! från min gode vän Ingvar Hulterström. Se även det tidigare inlägget.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Alla däggdjur leker när de är små, men de slutar ganska så snabbt. De däggdjur som är mest lika människan, primaterna och kanske främst människoaporna, fortsätter med detta mycket längre. Människan har utvecklats på så sätt att vi egentligen aldrig förlorar denna förmåga, vi kan leka ända till döden.
Det finns idag kraftigt forskningsstöd för att leken har mycket stor betydelse för barnets neurologiska utveckling. Vår hjärna måste alltså ha lek, för utan leken kan den inte utvecklas. Att människan aldrig förlorar denna förmåga kan då ha att göra med det faktum att människans hjärna är ett dynamiskt system som fortsätter organiseras och omorganiseras högt upp i åldern.
Det är också så att det jag arbetar med som psykolog, autism, och den modell för autismbehandling jag arbetar med, i sitt Kihon, så att säga, har just leken som sitt centrala begrepp. De flesta autistiska barn lär sig nämligen aldrig leka, utan de börjar tidigt med olika deterministiska ritualer. Behandlingen fokuserar därför på att långsamt, på ett sätt som detta partikulära barn klarar, introducera leken för barnet och på sätt få i gång en avstannad utveckling.

Tigerungar leker

Men hur ser vi på lek i vanliga västerländska samhällen då?
”Sluta leka, nu är det allvar”, ”Lek inte nu, nu skall du arbeta”, ”Nu skall vi göra det som är viktigt, leka får ni göra sen”, ”Håll inte på och lek, nu skall vi träna Kihon”.
Men varför har det blivit såhär?

Om vi går tillbaka till de deterministiska systemen och de organisationsmodeller som kommer därifrån, och McDonalds är ju ett suveränt exempel, handlar det ju om att de arbetande, på ett rituellt sätt, skall utföra sysslor på ett sådant sätt som maximerar kvantitet. Det är ju också så att McDonalds hela idé är att vara autistiskt, d.v.s. att det alltid är exakt lika. Vilken McDonalds man än går in på skall erbjuda exakt samma hamburgare var man än råkar befinna sig.
Det här är i grunden industrialismens idé. Och här passar leken över huvud taget inte in. Leken har totalt negativt värde i industrialismens logik.

Men man kan gå längre än så. Leken möjliggör förändring, lärande, ökning- eller förändring av organisationsgraden hos komplexa dynamiska system, och även om detta till viss grad sker i industriella organisationer, är det ingalunda något som eftersträvas. Hur skulle det se ut om de som arbetar på McDonalds helt plötsligt började agera på ett sätt som mer liknar stjärnkockars? Om de började leka, improvisera, började göra hamburgare på ett sätt som stämmer bättre just nu, för just denna specifika kund? Det räcker att jag ställer frågan.

Industrialismens logik är något de flesta västerländska människor, sedan hundratals år, internaliserat. Mycket av vårt samhälle är byggt på just denna logik. Vi försöker maximera kvantitet! När vi då får ett antal nybörjare inom Bujinkan är det ett gigantiskt projekt, som ibland nästan kan te sig övermänskligt. Hur i hela friden kan det vara möjligt att förändra ett sätt att tänka som sitter så djupt förankrat i de flesta människor?

Svaret är ju naturligtvis givet av Hatsumi Sensei, ”Play!”. Vi måste, på samma sätt som för autistiska människor, introducera leken, och vi kan inte vänta tills dess personen fått shodan, det här måste ske så fort en nybörjare går in på mattan för första gången.
Om vi startar genom att lära ut (!) tekniker enligt en deterministisk logik under några år har vi bara grävt ett ännu djupare hål för eleven, ett hål han eller hon kanske aldrig tar sig ur.

Kanske är det därför jag, efter att Bujinkan funnits i över 30 år, har svårt att se någon återväxt [!!!]. Kanske är det därför jag, när jag är i en ny dojo och tränar för första gången med en ny svartbältare, upptäcker att han inte ens har koll på det mest grundläggande [!!!], sådant jag hade förstått redan 1986-87. Ett svartbälte som, när han trots upprepade försök inte lyckas med tekniken, till slut kommer fram till att det beror på att jag står fel! Inte att han måste anpassa sitt sätt att röra sig i förhållande till denna unika situation, han-och-jag, och inte bara kan kopiera instruktören-och-hans-uke [!!!].

[citat från Hatsumi sensei: ”My techniques are adaptable to any situation. It is from improvising action as it flashes into my mind. My techniques are natural techniques”.]

Det här, menar jag, är symptom på ett mycket grundläggande problem, ett problem som, tror jag, delas av många dojos. Men jag kan mycket väl förstå varför det blivit såhär. Det har tagit mig själv många år att ens kunna formulera dessa tankar på ett sätt som inte bara blir helt förvirrande både för mig och den person jag talar med.

…

Komplexa dynamiska system

IwatoMay 8, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Mer från min gode vän Ingvar Hulterström. Se även McDojo inlägget.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström

Angående gruppen kontra individen. Det här är ju något det forskats på en hel del genom åren. Kanske (och här spånar jag en aning) kan man se gruppen som en förstärkare. Cybernetik, och senare komplexa dynamiska system, handlar ju mycket om styrning, dvs. hur det är möjligt att styra olika typer av system.
Deterministiska system [McDojo] hanteras genom att systemets delar analyseras, därigenom kan systemets funktion förstås, vilket innebär att man kan planera indata och då ha full koll på utdata, eller beteende hos systemet. Mycket av vetenskapen har ju också handlat om att, via modeller, reducera komplexa system till komplicerade system. Ett exempel på ett komplicerat system är en modern processor som, även om den består av många miljarder komponenter och därigenom är komplicerad, egentligen i sin grund är enkel och ickekomplex.

Ett tidigt exempel på ett komplext system som inte gick att reducera till ett komplicerat system, även om det i praktiken är vad man gör när man gör beräkningar, är tre-kropps problemet. Detta är ett komplext system, även om det inte är ett komplext dynamiskt system. Och komplexa system är svårare, vilket väl är skälet till att vetenskapen försökt undvika dem under så lång tid, och till och med ansåg att alla system var deterministiska. I början av 1900-talet påbörjades dock en utveckling inom vetenskapen, mycket i och med de tidiga cybernetikerna. För att det här inte skall bli för långt och långrandigt sammanfattar jag vissa viktiga egenskaper hos komplexa dynamiska system, som jag tagit från en text jag skrev några år sedan.

Komplexa dynamiska system består av minst två delar som kommunicerar.
Kommunikationen sker på ett sådant sätt att cirkulär kausalitet möjliggörs.
Kommunikationen är ickelinjär.
På hel-systemnivå går det inte att objektivt definiera systemets komponenter eller att avgränsa systemet.
Det går inte att på ett entydigt sätt definiera en viss systemorganisations kvalitet utan detta måste alltid göras i förhållande till ett annat komplext system, t. ex. det man ofta kallar miljö.
Fundamental för komplexa dynamiska system är reglering eller styrning och där gäller Ashby´s Law of Requisite Variety, vilket innebär att enda sättet för ett system att minska variationen i skadlig information på en lägre nivå är att öka variationen på en högre nivå
Ett komplext dynamiskt system kommer, om punkt 1-6 är uppfyllda, att öka eller förändra sin organisationsgrad, vilket ofta uttrycks som att komplexa dynamiska system självorganiserar eller lär sig.

Nåväl, det här är inte tänkt som en introduktion till komplexa dynamiska system, det gör Ashby mycket bättre än jag. Istället har jag tänkt applicera det på Bujinkan, och kanske främst frågan om hur man hjälper en grupp människor att öka sin organisationsgrad, eller som man mer vardagligt uttrycker det, lära sig, men inte bara lära sig utan lära sig på ett sätt som är kongruent med Bujinkans kihon, själva kärnan i Bujinkan och det som Hatsumi sensei hela tiden försöker lära ut. Och här blir språket ett problem. Eftersom han ju har full koll på det här försöker han inte lära ut. Det är ett sätt att uttrycka sig som är som hämtat från deterministiska system.
…

[Det pedagogiska målet] … om vi utgår från komplexa dynamiska system, är ju att eleverna, som komplexa dynamiska system, skall förändras enligt punkt 7 ovan:

7. Ett komplext dynamiskt system kommer, om punkt 1-6 är uppfyllda, att öka eller förändra sin organisationsgrad, vilket ofta uttrycks som att komplexa dynamiska system självorganiserar eller lär sig.

Det är ju precis det här vi vill när vi instruerar. Det är därför vi då måste undersöka, och applicera, eller översätta, punkt 1-6 för att förstå hur det här skall gå till i en Bujinkan-kontext.

[ur Wikipedia: Komplexa system är mer spontana, mer oordnade och mer levande – de befinner sig på randen till kaos, där systemen har tillräcklig stabilitet för att vara uthålliga, men samtidigt kan omvandlas. Randen till kaos är där komplexa system kan vara spontana, adaptiva, och levande.]

När man träffar en nybörjargrupp för första gången går det ju att tuta i dem vilken smörja som helst. Det finns alltså enorma mängder skadlig information gruppen behöver skyddas ifrån. Det här är då en första indikation vad gäller instruktörens roll. Han eller hon skall skydda gruppen från skadlig information. Instruktörens första funktion är alltså som regulator, dvs. den som enligt punkt 6 ovan, genom att öka variationen på en reglerande nivå, minskar variationen vad gäller skadlig information på en lägre nivå. Den reglerande funktionen innebär dock inte någon som helst kunskap, tänkande eller planering. Det är bara ett större informationsinflöde på en nivå som hindrar skadlig information på en annan nivå. Detta står ju naturligtvis i stark kontrast till instruktörens roll enligt ett deterministiskt system.

Vidare måste kommunikationen följa punkt 1 – 3 ovan, och det här är viktigt. I en vanlig organisation är kausaliteten linjär, dvs. order utgår från organisationens högsta punkt, ”hjärnan”, och flödar sedan nedåt. I ett komplext system är kommunikationen och kausaliteten cirkulär, och det går därigenom inte att säga att t. ex. en god idé eller en riktigt cool teknik* har sitt ursprung i instruktören. Den uppstår i systemet men kanaliseras via regulatorn, som ser till att informationen har erforderlig [rörelse-]kvalitet.
Eftersom regulatorn, eller instruktören, om han eller hon skall kunna inneha en regulatorsroll, inte (om jag är lite strikt teoretisk en stund) kan vare sig planera, tänka eller inneha någon kunskap, måste all information, i varje ögonblick, komma från systemet.
Här blir det naturligtvis en fråga om informationsteori och sådant som bandbredd, samplingrate och så vidare, och det är naturligtvis förmodligen så (om jag slutar vara strikt teoretisk och blir lite mer praktisk) att tänkande, minne, planering och kunskap har en funktion att fylla, men det är viktigt att, på ett dynamiskt sätt, försöka hålla detta på rätt nivå. Här kan man ju naturligtvis undra över varifrån det skulle kunna komma några coola tekniker från en nybörjargrupp, men då glömmer man av att systemet inte är begränsat till bara ”nybörjargrupp – instruktör” utan att detta system faktiskt i sin tur ingår i det större systemet Bujinkan. Och det är interaktionen mellan dessa tre system som skapar den coola tekniken.

[*Waza 技 är den japanska termen som vi vanligen översätter till teknik på svenska, men det kan även tolkas som färdighet, konst eller metod. Jag vill i Bujinkans sammanhang tolka det som ”rörelsemål”, ett mål som varierar dynamiskt beroende på miljön enligt punkt 5 ovan.
Exempel på ett mål kan vara ”slag som knockar, krossar eller bedövar fienden”. Enligt Hatsumi sensei ska detta kunna ske utan att råstyrka används – ”no power!” – och för att kunna göra det måste man nå rörelsemålet med hjälp av vissa specifika nyckelrörelser. Dessa nyckelrörelser är vad som bildar vår kihon 基本/ 起本. Om man saknar förmåga att använda kihon men ändå uppnår rörelsemålet har man använt sig av kompensationsrörelser, dvs muskler mm.

Med vår träning inpräntar vi dessa nyckelrörelser i vårt rörelsemönster och befriar kroppen från kompensationsmönster och på detta sätt utvecklar vår rörelsekvalité. Med erfarenhetskunskap lär vi oss mönsterigenkänning och kan använda dessa i akuta nödsituationer. Det är kanske det man skulle kunna kalla för ”coola tekniker”. Problemet är oftast inte att lära sig nyckelrörelserna, utan att göra sig av med alla konstiga kompensationsmönster vi har skaffat oss under årens lopp. Viss träning kan till och med förstärka dessa kompensationsmönster!

”Super coola tekniker” blir det när vi kan improvisera, dvs ta isolerade rörelsemål: {slå, greppa, kasta, lossa och använda taktik med korrekta nyckelrörelser}, som vi sedan integrerar i helt nya rörelsemönster.]…

Recent Posts

Most Used Categories

Tag: improvisation

Bujinkan är ett symboliskt system!

Språk och semiotik

Symboler

Play! del 2

Komplexa dynamiska system