From Iwato 1810 by Iwato
När Ieyasu Togukawa tog makten i Japan och Edo-perioden (1603 – 1886) inträdde upplöstes det praktiska behovet av stridskonst som utövades på slagfält, eftersom man inte längre krigade och många gamla kampformer förändrades därför. Vid slutet av Edo-perioden fanns det 718 kenjutsu skolor, 52 kyujutsu skolor, 148 sojutsu skolor och 179 jujutsu skolor. Det fanns även ett stort antal andra militära metodskolor för shurikenjutsu, naginatajutsu, bojutsu, suijutsu, hojutsu (artilleri) och militär strategi. Före Edo-perioden hade det funnits 1000-tals familjetraditioner i olika former av stridskonst, så det var många metoder som inte överlevde den fredliga Edo-perioden.
Takagi Yoshin ryu är ett exempel på förändringen, ett annat är Kukishin ryu, som ursprungligen innehöll flera vapenmetoder som senare försvann från utbildningen, men även kunskap om hur man bygger försvarsborg, taktik, strategi mm som man inte längre hade praktisk användning för. I mitten av Edo-perioden la man i båda dessa skolor till hela uppsättningar tekniker som uttryckligen kallades för jujutsu eller yawara – som består av mer självförsvars orienterade, vapenlösa tekniker. De tidigare metoderna var färgade av sumai (föregångare till sumo-brottning) och var mer inriktade på yoroi kumi uchi – närkampsmetoder som man använde när man var klädd i rustning.
Takagi Yoshin ryu hämtade inspiration från Takenouchi ryu kogusoku som man mixade med tekniker från sumai och Kukishin ryu plockade in hela dakentaijutsu delen från Chosui ryu. Det fanns också många tekniker mot shoto/kniv i läroplanen eftersom det var en mycket trolig vapentyp för närkamp i städerna.
Andra ryu-ha överlevde i sin ursprungliga stridskonstform, som Gyokko ryu och Koto ryu mfl, eftersom de förvaltades av Toda-familjen som fortfarande i högsta grad var involverade försvar av landet, främst som underrättelse operatörer, och som organiserades av dess Shogun. Dessa hölls dock alltid hemliga för personer utanför familjen. Sådana skolor kallades för ”kaden” på japanska. De hade sällan dokument och läromaterial eftersom all kunskapsöverföring skedde muntligt inom familjen. Inte heller hade man certifikat eller diplom att sälja. Dessa skolor bestod av metoder som kallades för kosshijutsu och karate koppojutsu och hade element av torite i sig.
En stor del av våra grepptekniker sammanfattas under begreppet torite 捕手 som betyder ”greppande hand”, en synonym för koryu jujutsu (traditionell jujutsu). Ett äldre sätt att skriva torite var 擒拿 som kan tolkas som ”att fånga och greppa”. Det sistnämnda kan på kinesiska (beroende på dialekt) uttalas som ”chinna” eller ”qinna” och är en term som används inom kinesisk wushu för grepptekniker, med ungefär samma innehåll som inom japansk bujutsu. På ön Okinawa användes termen ”tuite” för denna typ av tekniker, men om det skrivs med kanji-tecken 取手 så kan det också uttalas som ”torite”.
Torite är ett intressant begrepp och mestadels kopplad till råbrottning. Den går att bryta ner i
·Kasttekniker – nage waza
·Ledtekniker – gyaku waza
·Halslås och mjukdelsgrepp – shime waza
Skillnaden i kastteknikerna jämfört med t ex judo är att i torite är kasttekniker en form av slagtekniker (jap. dageki waza) eftersom man strävar efter att skada fienden genom att slå denne mot underlaget. På liknande sätt skiljer sig även ledteknikerna och halslåsen från mer nutida kampsporter.…
Read More