From Iwato 1810 by Iwato
Enligt Takamatsu sensei bestod av ninjutsu av 8 studieområden (jap. hachimon) varav en var ”Gunryaku” – strategi och taktik. För att bättre förstå innehållets bredd i det avsnittet har jag sammanställt en kort text om hur man tänkte om strategi generellt under Tokugawa’s Edo-period.
…
Edo-periodens strategiska tänkande i Japan (1603–1868) kännetecknades av en stark betoning på fred, social stabilitet och pragmatism. Här är några centrala drag som formade strategier inom politik, militär, ekonomi och samhällsstruktur:
1. Fred och social stabilitet (Pax Tokugawa): Efter sekler av krig hade Edo-periodens ledarskap, särskilt Tokugawa-shogunatet, som mål att undvika krig och behålla fred. För att göra detta skapades ett strikt system där landets daimyo (feodala herrar) var tvungna att följa en hierarkisk ordning och underkasta sig shogunens regler, ofta genom sankin-kotai (alternativ tjänstgöring), som innebar att daimyos måste spendera tid i Edo. Detta minskade risken för uppror och bevarade maktbalansen.
2. Konfuciansk filosofi och samhällsordning: Edo-perioden inspirerades starkt av konfucianska principer, vilket skapade en social ordning där varje samhällsklass hade sin plats och uppgift. Samhället delades in i fyra klasser – samurajer, bönder, hantverkare och handelsmän – med samurajerna högst upp. Denna ordning byggde på lojalitet, moral och disciplin, och det strategiska tänkandet handlade ofta om hur man kunde upprätthålla och förstärka denna harmoni.
3. Ekonomisk strategi och självförsörjning: Eftersom Japan under Edo-perioden i stort sett var isolerat från omvärlden (sakoku-politiken) var självförsörjning viktigt. Ekonomin strukturerades för att minimera beroendet av import och för att optimera jordbruket, eftersom bönderna ansågs vara en grund för nationens välstånd. Självförsörjning och långsiktigt tänkande präglade den ekonomiska strategin.
4. Pragmatiskt ledarskap och kontroll över kunskap: För att bibehålla kontroll och hantera eventuell opposition använde shogunatet ett system där spridning av kunskap och utbildning i stridsteknik, filosofi och vetenskap reglerades noggrant. Samurajklassen tränades i strid men lärdes också att värdera moralisk disciplin och intellektuella färdigheter över våld.
5. Militär strategi som kontrollverktyg, inte aggression: Under denna period var det lite behov av militära aktioner, så strategierna inom krigskonst inriktades på hur man kunde undvika konflikt snarare än vinna den. Styrka och stridsträning blev främst symboliska eller ceremoniella inslag för de flesta samurajerna, som också ägnade sig åt kultur och administration.
6. Lärostrategier från militära klassiker och buddism: Trots fredsperioden fortsatte studierna av kinesiska klassiker inom strategi, som Stridskonsten av Sun Tzu, och inhemska japanska texter som Koyo Gunkan och Bansenshukai. Dessa texter integrerade stridsteknik med budo-buddhistiska principer och betoning på att förbli lugn, anpassningsbar och intuitiv.
7. Informations inhämtning: Även om militära fälttåg sällan genomfördes, utvecklade shogunatet ett underrättelsenätverk för att kontrollera information och hålla ordning bland samhällets olika klasser. Ninja (det fanns flera synonymer) användes ibland i särskilda operationer och för att spåra hot mot stabiliteten.
Sammanfattning
Edo-periodens strategiska tänkande formades av en blandning av kontroll, moralisk disciplin, och balans mellan militär förmåga och pragmatism. Fred och social stabilitet stod alltid i centrum, och därför var strategierna mer inriktade på att förhindra konflikter än att vinna dem.…
Read More