Ingvar Hulterström - NinZine 3.0

Play! del 2

IwatoMay 18, 2014

Del 2 om Play! från min gode vän Ingvar Hulterström. Se även det tidigare inlägget.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Alla däggdjur leker när de är små, men de slutar ganska så snabbt. De däggdjur som är mest lika människan, primaterna och kanske främst människoaporna, fortsätter med detta mycket längre. Människan har utvecklats på så sätt att vi egentligen aldrig förlorar denna förmåga, vi kan leka ända till döden.
Det finns idag kraftigt forskningsstöd för att leken har mycket stor betydelse för barnets neurologiska utveckling. Vår hjärna måste alltså ha lek, för utan leken kan den inte utvecklas. Att människan aldrig förlorar denna förmåga kan då ha att göra med det faktum att människans hjärna är ett dynamiskt system som fortsätter organiseras och omorganiseras högt upp i åldern.
Det är också så att det jag arbetar med som psykolog, autism, och den modell för autismbehandling jag arbetar med, i sitt Kihon, så att säga, har just leken som sitt centrala begrepp. De flesta autistiska barn lär sig nämligen aldrig leka, utan de börjar tidigt med olika deterministiska ritualer. Behandlingen fokuserar därför på att långsamt, på ett sätt som detta partikulära barn klarar, introducera leken för barnet och på sätt få i gång en avstannad utveckling.

Tigerungar leker

Men hur ser vi på lek i vanliga västerländska samhällen då?
”Sluta leka, nu är det allvar”, ”Lek inte nu, nu skall du arbeta”, ”Nu skall vi göra det som är viktigt, leka får ni göra sen”, ”Håll inte på och lek, nu skall vi träna Kihon”.
Men varför har det blivit såhär?

Om vi går tillbaka till de deterministiska systemen och de organisationsmodeller som kommer därifrån, och McDonalds är ju ett suveränt exempel, handlar det ju om att de arbetande, på ett rituellt sätt, skall utföra sysslor på ett sådant sätt som maximerar kvantitet. Det är ju också så att McDonalds hela idé är att vara autistiskt, d.v.s. att det alltid är exakt lika. Vilken McDonalds man än går in på skall erbjuda exakt samma hamburgare var man än råkar befinna sig.
Det här är i grunden industrialismens idé. Och här passar leken över huvud taget inte in. Leken har totalt negativt värde i industrialismens logik.

Men man kan gå längre än så. Leken möjliggör förändring, lärande, ökning- eller förändring av organisationsgraden hos komplexa dynamiska system, och även om detta till viss grad sker i industriella organisationer, är det ingalunda något som eftersträvas. Hur skulle det se ut om de som arbetar på McDonalds helt plötsligt började agera på ett sätt som mer liknar stjärnkockars? Om de började leka, improvisera, började göra hamburgare på ett sätt som stämmer bättre just nu, för just denna specifika kund? Det räcker att jag ställer frågan.

Industrialismens logik är något de flesta västerländska människor, sedan hundratals år, internaliserat. Mycket av vårt samhälle är byggt på just denna logik. Vi försöker maximera kvantitet! När vi då får ett antal nybörjare inom Bujinkan är det ett gigantiskt projekt, som ibland nästan kan te sig övermänskligt. Hur i hela friden kan det vara möjligt att förändra ett sätt att tänka som sitter så djupt förankrat i de flesta människor?

Svaret är ju naturligtvis givet av Hatsumi Sensei, ”Play!”. Vi måste, på samma sätt som för autistiska människor, introducera leken, och vi kan inte vänta tills dess personen fått shodan, det här måste ske så fort en nybörjare går in på mattan för första gången.
Om vi startar genom att lära ut (!) tekniker enligt en deterministisk logik under några år har vi bara grävt ett ännu djupare hål för eleven, ett hål han eller hon kanske aldrig tar sig ur.

Kanske är det därför jag, efter att Bujinkan funnits i över 30 år, har svårt att se någon återväxt [!!!]. Kanske är det därför jag, när jag är i en ny dojo och tränar för första gången med en ny svartbältare, upptäcker att han inte ens har koll på det mest grundläggande [!!!], sådant jag hade förstått redan 1986-87. Ett svartbälte som, när han trots upprepade försök inte lyckas med tekniken, till slut kommer fram till att det beror på att jag står fel! Inte att han måste anpassa sitt sätt att röra sig i förhållande till denna unika situation, han-och-jag, och inte bara kan kopiera instruktören-och-hans-uke [!!!].

[citat från Hatsumi sensei: ”My techniques are adaptable to any situation. It is from improvising action as it flashes into my mind. My techniques are natural techniques”.]

Det här, menar jag, är symptom på ett mycket grundläggande problem, ett problem som, tror jag, delas av många dojos. Men jag kan mycket väl förstå varför det blivit såhär. Det har tagit mig själv många år att ens kunna formulera dessa tankar på ett sätt som inte bara blir helt förvirrande både för mig och den person jag talar med.

…

Play!

IwatoMay 13, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Ingvar Hulterström analyserar mera. Se även inläggen om McDojo och Komplexa Dynamiska System.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström

Play – det här är ett intressant ord på många sätt, med enormt många kopplingar i västerländsk kultur. Detta är ett ord vi behöver analysera mer på djupet för att förstå vad det är Sensei menar.

[Hatsumi sensei brukar avsluta sina demonstrationer och lektioner med uppmaningen Play!]

Men innan jag gör det, behöver jag starta med ett annat ord, ett ord som oftast misstolkas totalt, och enligt min erfarenhet i princip alltid används som sin totala motsats. Jag har nämligen aldrig hört ordet struktur användas utan att det man menar är vad jag brukar sammanfatta med ordet ritual. Följande illustration visar detta:

Det vill säga, de flesta menar att när man har en kaotisk situation behövs det struktur. Problemet är bara det att vad man då egentligen hamnar i är följande dikotomi:

Problemet är då att det vi önskar uppnå hos de tränande i Dojon, d.v.s. kreativitet och förmågan att i varje ögonblick agera partikulärt i förhållande till/tillsammans med hela det system personen är i kommunikation med, inte står att finna i någon av dessa två positioner.

Det måste alltså finnas en tredje position som, så att säga, inkorporerar aspekter av båda positionerna samtidigt.

I kaoset finns det inget att reagera emot, ingen tid, inget lärande eftersom precis varenda ögonblick är totalt partikulärt.
I ritualen kan detta inte heller finnas, det finns inget behov av tid, lärande, historia eftersom ritualen alltid fortgår på exakt samma sätt varje gång.

Denna tredje position är vad ordet struktur egentligen betyder.

Ett första exempel, för att börja introducera begreppet struktur, hämtar jag från språk.
Naturliga språk (Svenska, Engelska, Finska etc.) är nämligen på sin symboliska nivå högeligen strukturella. Detta betyder att ett enskilt ord, som symbol, inte har någon inneboende mening.
Vi kan alltså inte säga vad ordet egentligen betyder när vi bara har ett ord. Ett exempel på detta är ordet ”var”. Om vi går in i en ordbok för att hitta vad detta ord betyder hittar vi förmodligen (lite beroende på vilken ordbok vi tittar i) något som det här:

Vad ordet ”Var” betyder beror alltså på vilka andra symboler som kommer innan och efter, d.v.s., ordets betydelse kommer av dess position i en struktur.
Ett annat exempel är ett schackspel. Som nybörjare på schack kan man förledas att tro att spelpjäsernas styrka är inneboende, att det liksom är inbyggt att en dam är starkare än en bonde. Så är det ju naturligtvis inte. En spelpjäs styrka, betydelse, bestäms av dess position i förhållande till de andra spelpjäserna just nu. Betydelsen bestäms alltså av dess position i en struktur, och eftersom tiden här finns med som en variabel, är det också en struktur som förändras över tid.

När vi människor talar vårt modersmål gör vi inte det på ett deterministiskt sätt (Ok, kalle sa så, då tar jag fras 13b från listan) utan vi improviserar i språket. Såvida vi inte är autistiska, då är det mycket vanligt att språket är deterministiskt.
Det som gör det möjligt för oss att improvisera i språket är att vi har internaliserat (inte lärt oss, utan på djupet blivit förändrade eller strukturerade av) språkets struktur.

Det är på detta sätt jag, med skärpa, menar att det Hatsumi Sensei skapat, Bujinkan, är som ett språk. Jag säger inte att det är ett språk, utan att det är som ett språk, d.v.s., att Bujinkan är en symbolisk struktur där det inte går att förstå t.ex. en teknik i isolering. Och det är också på denna punkt Bujinkan skiljer sig från de flesta kampsporter jag stött på under de senaste 30 åren.
Så, hur gör man då när man internaliserar en struktur? Här bör vi gå till mästarna inom området, nämligen barnen. Och det är också här vi kopplar tillbaka till denna texts titel, för det barn gör, så ofta de kan komma undan med det är att just leka.…

Komplexa dynamiska system

IwatoMay 8, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Mer från min gode vän Ingvar Hulterström. Se även McDojo inlägget.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström

Angående gruppen kontra individen. Det här är ju något det forskats på en hel del genom åren. Kanske (och här spånar jag en aning) kan man se gruppen som en förstärkare. Cybernetik, och senare komplexa dynamiska system, handlar ju mycket om styrning, dvs. hur det är möjligt att styra olika typer av system.
Deterministiska system [McDojo] hanteras genom att systemets delar analyseras, därigenom kan systemets funktion förstås, vilket innebär att man kan planera indata och då ha full koll på utdata, eller beteende hos systemet. Mycket av vetenskapen har ju också handlat om att, via modeller, reducera komplexa system till komplicerade system. Ett exempel på ett komplicerat system är en modern processor som, även om den består av många miljarder komponenter och därigenom är komplicerad, egentligen i sin grund är enkel och ickekomplex.

Ett tidigt exempel på ett komplext system som inte gick att reducera till ett komplicerat system, även om det i praktiken är vad man gör när man gör beräkningar, är tre-kropps problemet. Detta är ett komplext system, även om det inte är ett komplext dynamiskt system. Och komplexa system är svårare, vilket väl är skälet till att vetenskapen försökt undvika dem under så lång tid, och till och med ansåg att alla system var deterministiska. I början av 1900-talet påbörjades dock en utveckling inom vetenskapen, mycket i och med de tidiga cybernetikerna. För att det här inte skall bli för långt och långrandigt sammanfattar jag vissa viktiga egenskaper hos komplexa dynamiska system, som jag tagit från en text jag skrev några år sedan.

Komplexa dynamiska system består av minst två delar som kommunicerar.
Kommunikationen sker på ett sådant sätt att cirkulär kausalitet möjliggörs.
Kommunikationen är ickelinjär.
På hel-systemnivå går det inte att objektivt definiera systemets komponenter eller att avgränsa systemet.
Det går inte att på ett entydigt sätt definiera en viss systemorganisations kvalitet utan detta måste alltid göras i förhållande till ett annat komplext system, t. ex. det man ofta kallar miljö.
Fundamental för komplexa dynamiska system är reglering eller styrning och där gäller Ashby´s Law of Requisite Variety, vilket innebär att enda sättet för ett system att minska variationen i skadlig information på en lägre nivå är att öka variationen på en högre nivå
Ett komplext dynamiskt system kommer, om punkt 1-6 är uppfyllda, att öka eller förändra sin organisationsgrad, vilket ofta uttrycks som att komplexa dynamiska system självorganiserar eller lär sig.

Nåväl, det här är inte tänkt som en introduktion till komplexa dynamiska system, det gör Ashby mycket bättre än jag. Istället har jag tänkt applicera det på Bujinkan, och kanske främst frågan om hur man hjälper en grupp människor att öka sin organisationsgrad, eller som man mer vardagligt uttrycker det, lära sig, men inte bara lära sig utan lära sig på ett sätt som är kongruent med Bujinkans kihon, själva kärnan i Bujinkan och det som Hatsumi sensei hela tiden försöker lära ut. Och här blir språket ett problem. Eftersom han ju har full koll på det här försöker han inte lära ut. Det är ett sätt att uttrycka sig som är som hämtat från deterministiska system.
…

[Det pedagogiska målet] … om vi utgår från komplexa dynamiska system, är ju att eleverna, som komplexa dynamiska system, skall förändras enligt punkt 7 ovan:

7. Ett komplext dynamiskt system kommer, om punkt 1-6 är uppfyllda, att öka eller förändra sin organisationsgrad, vilket ofta uttrycks som att komplexa dynamiska system självorganiserar eller lär sig.

Det är ju precis det här vi vill när vi instruerar. Det är därför vi då måste undersöka, och applicera, eller översätta, punkt 1-6 för att förstå hur det här skall gå till i en Bujinkan-kontext.

[ur Wikipedia: Komplexa system är mer spontana, mer oordnade och mer levande – de befinner sig på randen till kaos, där systemen har tillräcklig stabilitet för att vara uthålliga, men samtidigt kan omvandlas. Randen till kaos är där komplexa system kan vara spontana, adaptiva, och levande.]

När man träffar en nybörjargrupp för första gången går det ju att tuta i dem vilken smörja som helst. Det finns alltså enorma mängder skadlig information gruppen behöver skyddas ifrån. Det här är då en första indikation vad gäller instruktörens roll. Han eller hon skall skydda gruppen från skadlig information. Instruktörens första funktion är alltså som regulator, dvs. den som enligt punkt 6 ovan, genom att öka variationen på en reglerande nivå, minskar variationen vad gäller skadlig information på en lägre nivå. Den reglerande funktionen innebär dock inte någon som helst kunskap, tänkande eller planering. Det är bara ett större informationsinflöde på en nivå som hindrar skadlig information på en annan nivå. Detta står ju naturligtvis i stark kontrast till instruktörens roll enligt ett deterministiskt system.

Vidare måste kommunikationen följa punkt 1 – 3 ovan, och det här är viktigt. I en vanlig organisation är kausaliteten linjär, dvs. order utgår från organisationens högsta punkt, ”hjärnan”, och flödar sedan nedåt. I ett komplext system är kommunikationen och kausaliteten cirkulär, och det går därigenom inte att säga att t. ex. en god idé eller en riktigt cool teknik* har sitt ursprung i instruktören. Den uppstår i systemet men kanaliseras via regulatorn, som ser till att informationen har erforderlig [rörelse-]kvalitet.
Eftersom regulatorn, eller instruktören, om han eller hon skall kunna inneha en regulatorsroll, inte (om jag är lite strikt teoretisk en stund) kan vare sig planera, tänka eller inneha någon kunskap, måste all information, i varje ögonblick, komma från systemet.
Här blir det naturligtvis en fråga om informationsteori och sådant som bandbredd, samplingrate och så vidare, och det är naturligtvis förmodligen så (om jag slutar vara strikt teoretisk och blir lite mer praktisk) att tänkande, minne, planering och kunskap har en funktion att fylla, men det är viktigt att, på ett dynamiskt sätt, försöka hålla detta på rätt nivå. Här kan man ju naturligtvis undra över varifrån det skulle kunna komma några coola tekniker från en nybörjargrupp, men då glömmer man av att systemet inte är begränsat till bara ”nybörjargrupp – instruktör” utan att detta system faktiskt i sin tur ingår i det större systemet Bujinkan. Och det är interaktionen mellan dessa tre system som skapar den coola tekniken.

[*Waza 技 är den japanska termen som vi vanligen översätter till teknik på svenska, men det kan även tolkas som färdighet, konst eller metod. Jag vill i Bujinkans sammanhang tolka det som ”rörelsemål”, ett mål som varierar dynamiskt beroende på miljön enligt punkt 5 ovan.
Exempel på ett mål kan vara ”slag som knockar, krossar eller bedövar fienden”. Enligt Hatsumi sensei ska detta kunna ske utan att råstyrka används – ”no power!” – och för att kunna göra det måste man nå rörelsemålet med hjälp av vissa specifika nyckelrörelser. Dessa nyckelrörelser är vad som bildar vår kihon 基本/ 起本. Om man saknar förmåga att använda kihon men ändå uppnår rörelsemålet har man använt sig av kompensationsrörelser, dvs muskler mm.

Med vår träning inpräntar vi dessa nyckelrörelser i vårt rörelsemönster och befriar kroppen från kompensationsmönster och på detta sätt utvecklar vår rörelsekvalité. Med erfarenhetskunskap lär vi oss mönsterigenkänning och kan använda dessa i akuta nödsituationer. Det är kanske det man skulle kunna kalla för ”coola tekniker”. Problemet är oftast inte att lära sig nyckelrörelserna, utan att göra sig av med alla konstiga kompensationsmönster vi har skaffat oss under årens lopp. Viss träning kan till och med förstärka dessa kompensationsmönster!

”Super coola tekniker” blir det när vi kan improvisera, dvs ta isolerade rörelsemål: {slå, greppa, kasta, lossa och använda taktik med korrekta nyckelrörelser}, som vi sedan integrerar i helt nya rörelsemönster.]…

McDojo

IwatoMay 2, 2014

From Sida 17 – Iwato 1810 by Iwato

Min gode vän Ingvar Hulterström och jag har i många år diskuterat lärande, träning, tekniker mm. Ingvar är psykolog och har varit med sedan tidigt 80-tal och har många intressanta idéer och åsikter om vad som är essensen i budo i allmänhet och Bujinkan i synnerhet. Han skrev ihop en artikel på närmare 20 A4 sidor som jag tänkte pyttsa ut portionsvis.
[Mina egna tankar och kommentarer har jag markerat så här //Pertti ].

…

Ur: Några funderingar kring instruktörens roll i Bujinkan av Ingvar Hulterström

De allra flesta organisationsmodeller man stöter på idag, vare sig det är inom den privata eller den offentliga sektorn baserar sig på deterministiska system, dvs. den klassiska maskinen, som ju är helt deterministisk i sin funktion (såvida den inte går sönder).

Det här är vad jag brukar kalla ritualer, dvs. någon typ av beteende som repeteras på exakt samma sätt varje gång. Intressant i sammanhanget är kanske att autistiska personer brukar vara extremt ritualiserade, och när ritualen inte längre fungerar kollapsar de.

I denna typ av organisation är instruktörens roll att vara chef, att vara den som står för tänkandet och planerandet, att vara den som innehar mest kunskap och vara den som via instruktioner (ganska likt en programvaras instruktioner till hårdvaran faktiskt) får till stånd ett beteende hos gruppen som utför något.
Problemet är att lärande hos gruppen inte är det primära här, det är eventuellt en bieffekt och inte sällan en oönskad bieffekt eftersom för mycket lärande kan hota chefens position. Detta har ju naturligtvis att göra med att chefens position ofta är sammanblandad med status och allt som följer med det.

Det här sättet att förstå instruktörens roll innebär tyvärr stagnation för organisationen. Eller jag kanske skall utveckla det här en aning. För en organisation som t. ex. McDonalds, är detta en grundförutsättning. Men för en organisation som Bujinkan innebär det död, eftersom Bujinkans Kihon och syfte är ett helt annat än McDonalds. McDonalds söker maximera kvantitet (mängd pengar) men Bujinkan handlar om att maximera [rörelse-]kvalitet.
…
Här bör man erinra sig en mycket grundläggande vetenskaplig princip: om något är mätbart handlar det om kvantitet, d.v.s kvalitet är inte mätbart. Det är därför man inom vetenskap skiljer mellan kvantitativa- och kvalitativa metoder. För strid är det kvalitet som är intressant, med döden som sin yttersta gräns, vilket innebär att det har mycket hög kvalitet att inte gå in i en strid som eventuellt blir för svår. I en MMA fight förlorar man på walkover om man agerar på det sättet.
…

[En deterministiskt organiserad dojo baserad på bla McDonalds filosofi, med hierarkiska bestämmelser, ritualiserade tekniker är vad jag kallar för McDojo.]

[termen för instruktör på japanska är Shidosha, medan inom Bujinkan används begreppet Shidoshi (som är en term uppfunnen av Hatsumi sensei) som refererar till en guide inom Shugendo – Doshi – som skyddar adepterna från inre och yttre faror på deras resa genom bergen].

Instruktörens första funktion [inom en autentisk dojo] är alltså som regulator, genom att öka variationen på en reglerande nivå, minskar variationen vad gäller skadlig information på en lägre nivå. Den reglerande funktionen innebär dock inte någon som helst kunskap, tänkande eller planering. Det är bara ett större informationsinflöde på en nivå som hindrar skadlig information på en annan nivå. [Detta står ju naturligtvis i stark kontrast till instruktörens roll enligt en deterministiskt McDojo organisation.]…

Recent Posts

Most Used Categories

Tag: Ingvar Hulterström

Play! del 2

Play!

Komplexa dynamiska system

McDojo